Renovera hallen och Leas påskliljor

Hej, pissen väckte mig och ville gå ut och jag kunde inte somna om. Så nu sitter jag här i mörkret och skriver om att renovera hallen.

Hoppas ni har haft en fin helg. Hos oss här på Västsverige var det ganska soligt igår. Så vi passade på att tapetsera 😊 Vi köpte ju ett hus och flyttade in för drygt ett år sedan nu. Det är i bra skick men det är en hel del som skulle behövas snyggas till. I och med att vi bor ute på landet vill vi få till en lantlig känsla.

Hallen har varit en prioriterad del av huset. Det är en stor hall målad i en färg som heter persika 😬 Dessutom fanns det en väldigt märkligt självkonstruerat förråd i en del av hallen.

Så såg det ut från början. Även pisses omonterde utehus kom med 😸 Nu har vi tagit bort utbyggnaden, satt igen en dörr och börjat tapetsera. Tanken är att vi även ska sätta upp bröstpanel. Resultat kommer att påminna lite om bilden nedan. Trappan som är ett annat projekt ska se slipas och målas/betsas så den ser ut lite som på bilden.

Längtar efter tills det är färdigt. Förhoppningsvis till påsk. Kommer att skriva mer om detta när vi är klara.

Var vid Leas grav igår och plockade undan all granris och kransar. Kyrkan hade annonserat i den lokala tidningen att det var dags för vårrensning. Påskliljorna som jag hade planerat för några veckor sedan står kvar. Ser väldigt fint och vårigt ut nu.

När det blir lite varmare funderar jag på att sätta ut pelargoner. Har väldigt fina ljusrosa pelargoner som jag tror skulle passa bra hos Lea. Det​ är rätt soligt vid hennes grav så de skulle kunna trivas.

Nu är det dags för meditation och yoga, och sen är jag redo att påbörja dagen.

Stress under graviditet

Hej, ett tag sedan jag skrev nu. Har varit lite väl mycket som har hänt runt omkring mig. Vänner som inte har mått så bra och andra orosmoment. På tal om oro, detta inlägg handlar om oro och stress under graviditet. Många som är gravida är oroliga av olika anledningar. Har man förlorat barn är man förmodligen ännu mer orolig. Men det är ju inte bra då stresshormoner överförs via moderkakan till det ofödda barnet.

På senare tid har flera forskningsresultat visat att barn i magen påverkas negativt av stress. Svårare former av stress överförs till barnet genom stresshormonet kortisol. Stress aktiverar det ofödda barnets endokrina system och påverkar hjärnans utveckling i fosterstadiet. Stress och ångest påverkar troligtvis också den gravida kvinnan immunsystem.

Barnen som i fosterlivet utsattes för stark stress är svagare, båda vad gäller språk och motorik. Vid två års åldern använde de 30 procent färre ord än de som inte utsatts för svår stress. Även deras hälsa var sämre. Astma, övervikt och diabetes är vanligare i den gruppen.

En annan studie visar att barnen som har utsatts för stress kan ha inlärnings- och koncentrationssvårigheter, ångest- och depressionssymptom, samt en ökad risk för barnet att drabbas av emotionella störningar.

Caroline Lilliecreutz, mödrahälsovårdsöverläkare vid Linköpings universitetssjukhus, är en av dem som forskar om hur stress påverkar graviditeten, fostret i magen och förlossningen. Det hon har sett är att även små doser stress kan vara skadligt för barnet i magen. Det verkar räcka med återkommande vardaglig stress som ekonomiska bekymmer eller problem i samlivet.

Effekterna av positiva känslor hos den gravida kvinnan är mindre kända men har visats kunna stärka hälsan hos barnet i magen. Tankar som fyller det växande barnet med en känsla av glädje eller lugn kan bereda för en balanserad, glad och fridfull läggning genom livet enligt psykiatrikern Thomas Verny. När du känner dig fridfull och avslappnad avger du substanser som påminner om lugnande medel. Utan stress fungerar barnets nervsystem utan problem.

I “Nurturing the Unborn Child” föreslår Verny 47 övningar som den gravida kvinnan kan utföra genom hela graviditeten. En av dem är kreativ visualisering.

Hitta först en plats utan störningar, slut ögonen och träna på att se, känna och till och med höra ett friskt barn. Använd så många sinnen som möjligt. Det kan vara viktigare att känna än att se. Använd hela din fantasirikedom och börja dagdrömma.

💟

Mammans känslor påverkar barnet

Stress under graviditet kan påverka barnets utveckling

Stress påverkar foster

Svår stress farligt för barnet i magen

Fem saker vi ångrar på dödsbädden

Läste nyligen om boken ”The Top Five regrets of the Dying” som sjuksköterskan Bronnie Ware har skrivit. Handlar om fem saker vi ångrar på dödsbädden. Hon arbetade med patienter i livets slutskede under många år och boken bygger på hennes anteckningar från den tiden. På sin dödsbädd avslöjande patienterna vad de ångrade att de inte hade gjort i sina liv.

Det som räknas är kärlek och relationer, varken pengar eller status betyder något i slutändan. Att följa sina drömmar är viktigt. Att spendera mycket tid med barnen och resa hamnade också högt på listan. Bronnie lyfter fram den klarsynthet som människor får i slutet av sitt liv, och hur vi kan lära av deras visdom för att leva ut våra drömmar i högre grad. Hon menar att på frågan om det var något de ångrade eller skulle ha velat göra annorlunda dök samma saker upp om och om igen.

Här är de fem mest ångrade sakerna från döende ur Bronnie Wares bok:

1. Vi ångrar mest att vi inte vågade följa våra drömmar. Att vi inte hade modet att leva det liv vi ville och vara sanna mot oss själv, och inte anpassat oss efter vad som förväntades av oss.

2. Vi ånger att vi jobbade för mycket. Att vi missade våra barns uppväxt och inte hade tid att umgås med vår partner på grund av försörjningsbördan och statusjakt.

3. Vi ånger att vi inte hade modet att uttrycka våra känslor. Att vi höll tillbaka känslor för att inte hamna i konflikt med omgivningen. Resultatet blev att vi inte utvecklade hela vår potential utan lever mediokra liv.

4. Vi ångrar att vi inte behöll kontakten med våra vänner. Många hade låtit jobb och familj gå före och ångrade djupt att de inte hade tagit sig tid att umgås med sina vänner. Alla saknade sina vänner på dödsbädden.

5. Vi ånger att vi inte tillät oss själva att vara lyckligare. Många inser på dödsbädden att lycka är ett val. Man ångrade att rädsla för förändringar gjorde att man låtsades att allt var perfekt på ytan trots att det var inte var det. Alla längtade också efter att få sig ett gott skratt innan de dog.

Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen 💜

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.

Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.