Inget sker av en slump, bitarna faller på plats

Som jag skrev i förra inlägget har jag genom livet märkt att mycket av det som kan kännas som slump i stunden gör att livet tar en vändning. Som när jag fick tips om meditationsretreaten av en arbetskollega. Sen, när man ser tillbaka inser man att det som hände just då “av en slump” var oerhört viktigt för ens framtida utveckling och har tagit en där man är idag. Det var en mening med den händelsen. Inget sker av en slump, bitarna faller på plats.

Jag har nämnt det tidigare men det är två fantastiska böcker som jag har läst sen jag förlorade Lea som har hjälpt mig att hantera sorgen. Den ena boken är Själarnas resa – Fallstudier av livet mellan liven av Michael Newton och den andra Med änglarnas hjälp av Doreen Virtue. Båda böckerna har mycket gemensamt men de beskriver liv och återfödelse på sitt sätt.

I boken Själarnas resa får människor under regressionsterapi se tillbaka på tiden mellan deras liv på jorden. De får minnas tiden i andevärlden där de gör upp planer för sitt kommande liv. Det kan vara händelser, personer vi möter eller så bestämmer vi att under vårat liv ska vi få vissa tecken som ska få oss att “minnas” syftet med just detta liv vi lever. Det kan vara att vi får höra något eller föremål och annat vi stöter på. Just det att komma i kontakt med vissa personer under en kortare period, som antingen hjälper en att ta en annan väg eller bekräftar att man är på rätt väg har jag upplevt ett flertal gånger.

Doreen skriver om hennes kontakt och upplevelser med änglar. Hur de försöker guida och hjälpa oss genom att upprepa sina budskap. Kan vara ett du helt plötsligt vid flera tillfällen hör någon prata om något specifikt. Eller att du går runt och funderar på något och råkar läsa eller höra information​ som hjälper dig framåt. Kan kännas som en slump i stunden.

När jag kom tillbaka från min sjukskrivning efter att ha förlorat Lea hade en kär kollega slutet och en ny tjej hade tagit över hennes tjänst. Hon var öppen och glad och vi kom igång och tränade tillsammans. Rätt tidigt började vi prata om andlighet och våra erfarenheter. Hon hade läst mycket av Doreen Virtue och haft kontakt med Branka Okeijn. Hon var öppen med mig om att hon trodde på att livet hade mer att erbjuda än det vi upplever med våra sinnen. Hon hjälpte mig, som har en väldigt ateistisk bakgrund, att våga fortsätta utforska en annan värld så att säga. Jag kände mig inte konstig med mina tankar i hennes sällskap och det gav mig styrka.

Den stora frågan i mitt liv är om Leas död var något som var planerat för att jag och/eller någon annan skulle lära mig/sig något. Ni som läser detta, vad har ni för erfarenheter? Kan ni minnas tillbaka och se att ni fick hjälp eller blev guidade?

Våra tidigare upplevelser påverkar hur vi tänker

Det tar tid för det psykologen säger till mig att sjunka in, jag får ha det i bakhuvudet ett tag innan jag förstår det fullt ut. Som sist vi var där, eller om det var gången innan. Då sa hon att allt som vi har varit med påverkar oss och hur vi lever våra liv. Även sådant som man inte tänker på länge, eller som man har glömt bort. Alla våra tidigare upplevelser påverkar hur vi tänker, känner och handlar därefter.

Det är så mycket som kan ha påverkat oss, händelser under vår barndom och uppväxt som har format oss. Dessa händelser får konsekvenser i våra framtida liv, de påverkar vårt framtida välbefinnande. Kanske hade vi en mamma som inte tyckte om sin kropp och vi lärde oss att kroppen anses vara ful om den är på ett visst sätt. Kanske fanns det någon har behandlat oss dåligt som barn och då kan vi bära på ilska eller rädsla som visar sig i vårt dagliga liv. Det kan begränsa oss. Vi kanske hade stränga föräldrar som vi inte vågade säga emot, idag kanske vi fortfarande har svårt med gränser och svårt att säga ifrån. Kan vara allt möjligt.

Det läskiga är att det inlärda är så självklart för oss att vi inte ens ifrågasätter det. Vi tror att alla andra tänker så, att det är normalt att tänka så. Att de som säger att de tänker annorlunda inte är helt ärliga. Man får verkligen ta sig tid och fundera vilka tankar och känslor som orsakar svårigheter och hindrar oss i det vi vill göra. Det blir verkligen en aha-upplevelse när man väl kommer till insikt.

En av mina svårigheter är att jag har lärt mig att det är fult att prioritera sig själv. Det är inget som någon har sagt till mig, men under min uppväxt har framför allt min mamma valt att prioritera bort hennes välbefinnande och hennes önskemål. Hon skulle alltid hjälpa alla och ställa upp oavsett vad det handlar. Hon uttryckte aldrig att hon behövde tid för sig själv eller att hon inte orkade. Det är en jättefin egenskap att vara så snäll men man får ju inte glömma bort att vara snäll mot sig själv också. Det vill jag bli bättre på.

Vad brottas ni med?

Har känt mig rätt hängig

Det har varit rätt kämpigt de senaste dagarna. Möten med andra människor och mina relationer till andra har varit anstränga. Jag har varit nedstämd och känt mig rätt hängig. Minsta motgång får mig att känna uppgivenhet, jag tappar den lilla energi jag har byggt upp genom att peppa mig själv. Tycker inte att det är mycket som känns roligt just nu. Har inte riktigt något att se fram emot. Jag vet att det inte riktigt hjälper att tänka så och jag försöker glädjas åt det som är. Glädjas åt att ta en promenad i skogen eller klappa katten. Eller dricka nyponsoppa med sambon. Får träna på att släppa taget om mina förväntningar, tillämpa det jag jag har lärt mig på meditationsretreaten.

Träffade psykologen igen igår. Vi pratade om att jag skulle behöva aktivera mig, både fysiskt genom träning samt genom att inte undvika situationer som känns jobbiga. Frågade henne hur långt tid jag ska ge det innan vi testar läkemedelsbehandling, men hon kunde inte riktigt ge mig något svar. Får jobba på ett tag till känner jag nog ändå. Sen är det väl inte så mycket annat att göra än att testa antar jag. Vet inte varför jag är så rädd för det egentligen. Det är väl bättre det än att gå runt och vara deppig. Någon som har erfarenhet av läkemedelsbehandling mot depression?

En av mina arbetskollegor är gravid, hon ska ha barn i början av nästa år. Jag tyckte att det började synas redan efter semestern men det kändes dumt att fråga. Så för några veckor sedan berättade chefen att hon skulle gå på föräldraledighet efter jul. Det i sig var helt okej, men jag känner att det är svårt att umgås med henne. Jag hanterar det väldigt dåligt. Det är svårt för mig att höra henne berätta om deras planer, till exempel att de skulle behöva ett större boende. Det väcker minnen som i sin tur väcker känslor som ångest, sorg och skuld. Vi har aldrig varit särskilt tajta vi två men jag känner att jag undviken henne. Jag undviker generellt samtalsämnen som handlar om graviditet och bebisar. Har ändå några vänner som jag kan prata med, det är tryggt. Har ju även sambon också såklart. Med honom är det ändå enklast att prata om Lea.

Nu ska jag iväg och ta en fika men två vänner. Gäller att aktivera sig som sagt 🙂