Idag känns det tungt

Idag känns det tungt. Vissa dagar blir jag väldigt ledsen när jag tänker på att vår friska, lilla dotter dog helt i onödan. Det känns som att hela samhället har svikit denna lilla människa. Att vi lever i ett samhälle där man rycker lite på axlarna och säger att sånt händer. De som inte har varit med om en sådan tragedi kan nog inte förstå hur det känns och vad man går igenom. Man bara faller och den man var en gång i tiden, med alla tankar och värderingar, den personen är borta. Man känner inte igen sig själv längre. Ingenting känns viktigt eller roligt. Har inte haft problem med självskadebeteende någon gång, men kan nu bättre förstå dem som till exempel skär sig för att inte tänka på den psykiska smärtan en stund.

Satt vid min arbetsplats idag och fick anstränga mig för att inte börja gråta. Till slut gick det inte längre och jag fick smita ut till toaletten. Slapp träffa på någon i korridoren, vill inte att de ska se mig med röda ögon och tårar längst med kinderna. Inte för att någon verkar bry sig för den delen. De som frågar mig hur jag mår gör det i förbifarten när de passerar mig eller vid kaffeautomaten. “Som vanligt” brukar jag svara. Vad är det de vill veta egentligen? För de kan ju inte möjligtvis tro att jag kan ge ett kort “Jo, det är bra” som folk brukar svara utan att reflektera. Om någon brydde sig om att sätta sig ner och prata med mig skulle jag berätta att jag är ljudkänslig, ledsen och  fruktansvärt trött. Att jag behöver koncentrera mig och hålla ihop mina tankar för att inte tappa bort mig mitt i en mening. Jag är trött hela tiden och känner inte för att göra något.

Det är fruktansvärt att vi har det såhär på våra arbetsplatser. Att vi håller masken och inte riktigt bryr oss om hur våra kollegor mår. Inte konstigt att människor blir utbrända och sjukskrivna av andra anledningar. Tror vi skulle behöva en kurator på varje arbetsplats som man kunde gå och prata med, och som kunde ordna olika gruppaktiviteter så vi lär känna varandra bättre och får bättre sammanhållning.

Jag tror att jag behöver fundera över min tillvaro och hitta något meningsfullt att sysselsätta mig med. Just nu arbetar jag som mjukvaruutvecklare men funderar på att gå tillbaka till mitt “gamla” yrke som socionom. Kanske hjälpa andra som har det svårt. Skulle även vilja bli gravid igen och få ett syskon till Lea. Det gör så ont att se den oanvända spjälsängen och barnvagnen. Som en annan änglamamma skrev till mig. Att man gör sig redo för livets häftigaste resa och den blir inställd.