Fem saker vi ångrar på dödsbädden

Läste nyligen om boken ”The Top Five regrets of the Dying” som sjuksköterskan Bronnie Ware har skrivit. Handlar om fem saker vi ångrar på dödsbädden. Hon arbetade med patienter i livets slutskede under många år och boken bygger på hennes anteckningar från den tiden. På sin dödsbädd avslöjande patienterna vad de ångrade att de inte hade gjort i sina liv.

Det som räknas är kärlek och relationer, varken pengar eller status betyder något i slutändan. Att följa sina drömmar är viktigt. Att spendera mycket tid med barnen och resa hamnade också högt på listan. Bronnie lyfter fram den klarsynthet som människor får i slutet av sitt liv, och hur vi kan lära av deras visdom för att leva ut våra drömmar i högre grad. Hon menar att på frågan om det var något de ångrade eller skulle ha velat göra annorlunda dök samma saker upp om och om igen.

Här är de fem mest ångrade sakerna från döende ur Bronnie Wares bok:

1. Vi ångrar mest att vi inte vågade följa våra drömmar. Att vi inte hade modet att leva det liv vi ville och vara sanna mot oss själv, och inte anpassat oss efter vad som förväntades av oss.

2. Vi ånger att vi jobbade för mycket. Att vi missade våra barns uppväxt och inte hade tid att umgås med vår partner på grund av försörjningsbördan och statusjakt.

3. Vi ånger att vi inte hade modet att uttrycka våra känslor. Att vi höll tillbaka känslor för att inte hamna i konflikt med omgivningen. Resultatet blev att vi inte utvecklade hela vår potential utan lever mediokra liv.

4. Vi ångrar att vi inte behöll kontakten med våra vänner. Många hade låtit jobb och familj gå före och ångrade djupt att de inte hade tagit sig tid att umgås med sina vänner. Alla saknade sina vänner på dödsbädden.

5. Vi ånger att vi inte tillät oss själva att vara lyckligare. Många inser på dödsbädden att lycka är ett val. Man ångrade att rädsla för förändringar gjorde att man låtsades att allt var perfekt på ytan trots att det var inte var det. Alla längtade också efter att få sig ett gott skratt innan de dog.

Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen 💜

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.

Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.

Känner mig ledsen till och från

Har varit nedstämd den sista tiden. Ledsen till och från. Det kommer och går, men jag försöker hålla igång träningen för att förebygga en ev depression.

Min kollega som gick hem vid jul fick barn i förra veckan. Skickade bilder på den lille och skrev att han var det finaste hon någonsin hade sett. Att hon aldrig hade förväntat sig att hon skulle bli så betagen av den lille. Blev så glad och berörd av hennes ord och hennes kärlek. Blev även ledsen för att vi inte fick uppleva det med Lea. För mig var hon jättesöt, och det finaste jag hade sett.

Jag skulle beskriva sorgen numera som något som plötsligt dyker upp i tanken, att jag plötsligt inser något, ser saker ut en annan synvinkel än vad jag brukar och då blir jag väldigt ledsen. Det kan vara att jag ser på mig själv utifrån och allt jag har varit med om, och jag blir ledsen för min egen skull och känner medkänsla för mig själv. Det kan vara att jag blir medveten om mina beteendemönster, och händelser och förhållande under min uppväxt som har format mig. Då kan jag tänka att om dessa förhållanden hade varit annorlunda så hade även jag varit en annan person, och då hade jag förmodligen handlat på ett annat sätt. Det kan jag bli både ledsen och arg för. Arg för att jag inte fick den stöttning jag behövde för att utvecklas till en säker person som vågar prioritera sig själv. En sak som jag har blivit medveten om är att jag är väldigt dålig på att ta hand om mig själv. Att prioritera mina behov och mitt välbefinnande. Det kan jag också bli väldigt ledsen över. Om jag inte tar hand om mig, vem ska göra det då? Det jobbar jag på, ska bli bättre på det.

Därför är det viktigt att fira framgångar

Jag fyllde år i veckan, 33 blev jag. Trea, trea. Ska ut och äta imorgon efter jobbet och fira lite. Sen så blir det tårta till helgen med familjen. Ska bli trevligt. Så, på tal om att fira. Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om varför det är viktigt att fira framgångar, födelsedagar, bröllop, nya jobb och annat som händer i våra liv.

Genom att fira våra prestationer och framgångar, även dem små som kanske känns obetydliga, uppmärksammar vi det som går bra i livet. Det gör att vi successivt ställer om vår tankesätt till något som kallas “success mindset”, det innebär att vi skiftar fokus från den långa listan över saker som behöver göras till att fokusera på det som vi redan har uppnått. Då blir det lättare för oss att ta tag i nästa sak på listan utan att det känns överväldigande. Genom att fira framgångar kommer du successivt börja se på dig själv som en person som är redan framgångsrik, du blir självsäkrare och klarar motgångar lättare.

En annan anledning till att fira framgångar är att  vi blir motiverade, får energi att fortsätta med det vi gör. Genom att uppmärksamma och fira små framgångar (“small wins”) blir vägen till den “stora framgången” mycket roligare och vi får upp motivationen.  För det kanske tar månader, till och med år tills vi har nåt vårt stora mål. Om vi inte håller motivationen uppe kommer finns det risk att vi ger upp halvvägs.

Sist men inte minst. När vi firar och uppmärksammar det som är bra i våra liv mår vi bättre psykiskt. Dopamin frigörs i hjärnan och vi blir lyckligare.

Finns en väldigt intressant studie som Harvard Business Review uppmärksammade för några år sedan som handlar just om varför det är viktigt att fira framgångar. Läs mer via länken The Power of Small Wins. Nedan finns fler tidningsartiklar om ämnet. I artikeln How To Celebrate Small Wins to Achieve Big Goals finns konkreta tips på hur man kan göra. Som till exempel bryta ner mål i små delar som känns relativt lätta att uppnå, och mycket annat. Andra intressanta artiklar: 6 reasons why you should celebrate success och Why You Must Celebrate Small Successes.

Så fira det som är bra i ditt liv, fira dig själv! Och ha en underbar dag

En väns längtan efter barn

Ska berätta om en kär vän till mig och hennes längtan efter barn. Detta är en helt fantastisk historia. Det hela började med att hon och hennes partner, så som många andra, försökt att bli gravida. Efter cirka ett år tog de kontakt med sjukvården, de gjorde undersökningar och kom fram till att det var något med hennes ägglossning. Att ägglossningen ägde rum vid fel tillfälle under menscykeln. De skulle få testa med IVF.

Efter något år blev de erbjudna att göra en IVF behandling men hennes kropp svarade inte på behandlingen som man skulle. Efter två misslyckade försök med hormonbehandling utan resultat gjorde de ett ultraljud och kontrasterade att hennes ägg hade försvunnit. Bara sådär. Händer tydligen ibland. De fick veta att de kan kan ställa sig på kö till äggdonation och att det skulle ta cirka två år. Tungt, men här kommer tvisten. Det visade sig att medan de satt där och fick veta att de inte skulle få ett biologiskt barn tillsammans så var hon redan gravid. Alla dessa undersökningar och de hade missat det. Läkarna var helt ställda när de fick reda på det. De hade tydligen sagt att detta aldrig hade hänt tidigare, att de var de första. Så nu väntar de sitt första barn, som är beräknat till midsommar.

Är så glad för deras skull. De började försöka flera år innan vi blev gravida med Lea. Många andra har är i liknande sits, det är mycket vanligare med ofrivillig barnlöshet än vad man kan tro. Skrev ett inlägg om det i höstas: Ofrivillig barnlöshet. En gång frågade jag henne hur hon kunde glädjas så åt oss när hon fick veta att vi väntade barn. Hennes svar var att hon var trött på att vara bitter.

Till alla er i liknande situation, det finns alltid hopp. Även om hela läkarkåren säger att det är kört. Plötsligt händer det. Därför kan jag bli skeptisk till dem som säger att de ska skaffa barn. Barn skaffar man inte, de är inte prylar man köper. Barn får man.

Ska avsluta med att skriva några rader om något jag läste om i en bok jag håller på att läsa just nu, Med änglars hjälp av Doreen Virtue. Hon skriver väldigt mycket bra och intressant, bland annat om ärkeänglarna och deras speciella egenskaper. Det finns en ärkeängel som heter Gabriel som man kan be till om man vill ha hjälp att få barn. Gabriel kan hjälpa till med alla aspekter av befruktning, graviditet, adoption och tidig barndom. Tänk, skriv eller säg högt ärkeängelns namn och det du vill ha hjälp med. Även om du inte tror på det så kan det ju inte skada.

Blir så glad när ni skriver till mig

Vill be om ursäkt till er som har försökt att skriva kommentarer förra veckan men blivit nekade. Det var en säkerhetsuppgradering på servern som blockerade alla kommentarer. Nu ska det fungera igen så skriv gärna! Blir så glad när ni skriver och det var rätt länge sen någon skrev någonting nu. Så typiskt att tekniken ska krångla när någon väl vill skriva några rader.

Berätta gärna vem ni är. Hur hittade ni till min blogg? Har ni en egen blogg? Har ni familj? Barn? Eller försöker ni bli gravida? Vad är era intressen? Vad har ni för mål i livet?

Jag har installerat Google Analytics på min sida och kan berätta att ni är ca 300 – 400 personer som besöker bloggen varje dag, nån enstaka dag har det till och med varit över 500 besök 😊 Ni stannar cirka 3 minuter. De flesta av er läser mina instruktioner om hur man syr ett babynest. Många läser om Lea om livet efter att vi förlorade vårt älskade och efterlängtade barn. En del besöker huvudsida och läser de senaste inläggen.

Har ni några önskemål om vad jag ska skriva om framöver. Vill ni ha fler sytips? Eller ska jag skriva mer om meditation och yoga? Mer om sådant som är bra för vår psykiska och fysiska hälsa?

Skriv gärna en kommentar eller maila direkt till mig via kontaktformulären.

💜