Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen ?

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.

Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.

Känner mig ledsen till och från

Har varit nedstämd den sista tiden. Ledsen till och från. Det kommer och går, men jag försöker hålla igång träningen för att förebygga en ev depression.

Min kollega som gick hem vid jul fick barn i förra veckan. Skickade bilder på den lille och skrev att han var det finaste hon någonsin hade sett. Att hon aldrig hade förväntat sig att hon skulle bli så betagen av den lille. Blev så glad och berörd av hennes ord och hennes kärlek. Blev även ledsen för att vi inte fick uppleva det med Lea. För mig var hon jättesöt, och det finaste jag hade sett.

Jag skulle beskriva sorgen numera som något som plötsligt dyker upp i tanken, att jag plötsligt inser något, ser saker ut en annan synvinkel än vad jag brukar och då blir jag väldigt ledsen. Det kan vara att jag ser på mig själv utifrån och allt jag har varit med om, och jag blir ledsen för min egen skull och känner medkänsla för mig själv. Det kan vara att jag blir medveten om mina beteendemönster, och händelser och förhållande under min uppväxt som har format mig. Då kan jag tänka att om dessa förhållanden hade varit annorlunda så hade även jag varit en annan person, och då hade jag förmodligen handlat på ett annat sätt. Det kan jag bli både ledsen och arg för. Arg för att jag inte fick den stöttning jag behövde för att utvecklas till en säker person som vågar prioritera sig själv. En sak som jag har blivit medveten om är att jag är väldigt dålig på att ta hand om mig själv. Att prioritera mina behov och mitt välbefinnande. Det kan jag också bli väldigt ledsen över. Om jag inte tar hand om mig, vem ska göra det då? Det jobbar jag på, ska bli bättre på det.

Tackade av en kollega som ska få barn

Idag tackade vi av en kollega som ska få barn i januari. Jag sydde ett babynest till henne och några hade bakat och hade fika med sig. Så ser babynestet ut.

Jag tyckte att det var ett fint tyg med nallar när jag såg det affären, tittade inte så noga. Så, när jag hade tvättat tyget och skulle hänga upp det såg jag att nallarna hade namn, och en hette Lea. Ska köpa en bit av det tyget och rama in Lea-nallen tänker jag.

Kände igen mig i en del av det som min gravida kollegan sa. Hon sa att det kändes overkligt att hon har ett barn i magen, och att hon känner oro inför hur det ska gå. Har många gånger tänkt om det var något fel på mitt sätt att tänka. Att den här bristande verklighetsuppfattningen bidrog till att jag inte förstod att något var fel. Eller kanske snarare rädslan för att göra något fel när Lea väl var född. Tänker på att jag var alltför fokuserad på framtiden, att jag inte riktigt var i nuet och tänkte inte på farorna som kunde uppstå under själva graviditeten. Det är så otroligt naivt att säga det här, men jag förstod inte riktigt att barnet kunde dö så sent i graviditeten när allt hade sett bra ut hela tiden.

Blir inte mycket till julfirande det här året. Vi har köpt julklappar till varandra men det blir ingen julgran eller annan pynt. Tänkte jag istället skulle ta det lugnt, läsa, fixa lite här hemma. En sak som jag tycker om med den här tiden på året är alla mysiga julfilmer. Ska se om jag kan hitta någon och streama. Vi har nämligen inga tv-kanaler här ute på landet.

Vill passa på och önska er alla en god jul. Ta hand om varandra och njut av de lediga dagarna om ni har några. Många kramar ???

Nisse ligger intill mig och sover

Sitter i soffan och Nisse ligger intill mig och sover. Vi har alla varit riktigt sega hela dagen. Har varit så trött efter första veckan på det nya jobbet. Det är mycket nytt att lära sig, nya namn och nya människor. I fredags var vi ute och åt julbord och jag höll på att somna, åkte hem väldigt tidigt.

Jag har fått frågan om jag har barn några gånger. Har sagt nej för det mesta, och anledningen till det är att det finns en höggravid tjej i gruppen som ska ha barn i mitten av januari. Vid ett tillfälle när hon inte var med svarade jag att vi hade förlorat vårt första barn. Fick inga följdfrågor. Kanske inte så konstigt då det är människor som jag i princip träffar för första gången. Det är en så enkel fråga för många, och en så laddad fråga för andra. Tanker att jag kommer berätta mer längre fram när jag har fått lära känna de nya kollegorna lite bättre.

Vi var på kyrkogården idag, hade med oss en gravdekoration i form av ett hjärta. Hade även med oss ett ljus som vi tände och la i lyktan. Vi var där i skymningen och flera ljus var tända. En del löv hade lagt sig på Leas sten så dem borstade vi bort. Det var stilla och fint.

Imorgon ska vi träffa vår psykolog för sista gången. Det har varit en trygghet att få prata med henne så det känns lite skrämmande att få klara sig själv nu. Någon gång går det ju ändå vara den sista gången. Känner att hon har hjälpt oss oerhört mycket. Bara det att hon pushade mig att träna, det lindrade min depression. Och att hon hjälpte mig att hitta styrkan i mig själv, att våga lita på och stå upp för mig själv igen.

Är tacksam för mitt nya jobb

Jag började ju på mitt nya jobb i torsdags och jag är så glad att jag bytte. Är så tacksam för mitt nya jobb! Har fått ett underbart första intryck. Kollegorna är öppna och vänliga, de är intresserade av att lära känna mig. De visar mig det jag behöver lära mig, känner att jag kan ställa frågor utan att verka okunnig.

Det är en väldig kontrast mot mitt föregående jobb. På mitt gamla jobb satt alla mest för sig själva, vissa hejade inte ens på varandra, fikade aldrig tillsammans. På det nya jobbet väntar vi in varandra innan vi går och värmer våra matlådor. De ropar på alla innan fika så ingen glöms bort. Det är en inkluderade stämning. Det är prestigelöst fast de jag har träffat hittills är väldigt kunniga på sina områden.

Är så tacksam för att jag har fått det här jobbet. Rätt mycket att sätta sig in i så jag är rätt trött på kvällarna. Ska sova nu fast klockan inte ens är nio. Kram på er ?