Praktisk information till dem som har förlorat sitt barn

Leave a Comment

Det här inlägget hoppas jag inte någon ska behöva läsa. Jag har samlat lite praktisk information till dem som har förlorat sitt barn. Man sörjer och mår fruktansvärt dåligt men behöver ändå ta tag i saker som sjukanmälan, begravning mm. Här hittar ni information om det nödvändigaste.

Föräldraledighet / Sjukskrivning

Mamman som har fött barnet har rätt till totalt sex veckor föräldraledighet. Dagarna är uppdelade i 30 + 10. 30 dagars föräldraledighet som man måste ta ut inom 30 dagar, och 10 dagas tillfällig föräldrapenning som man får ta ut inom tre månader.

Pappan eller partnern får totalt fyra veckor, 10 + 10. 10 dagars föräldraledighet som man måste ta ut inom två månader, och 10 dagas tillfällig föräldrapenning som man får ta ut inom tre månader.

Om man inte kan komma tillbaka och jobba efter den här tiden så behöver man sjukskriva sig. En vecka kan man vara hemma utan läkarintyg, sedan behöver man läkarintyg som vid annan sjukskrivning. De första två veckorna får du ersättning från din arbetsplats, därefter från Försäkringskassan. Det är viktigt att din arbetsgivare anmäler till Försäkringskassan att du inte kan arbeta så att du kan söka ersättning. Det tar några veckor innan Försäkringskassan är klar med handläggningen. Det är såklart väldigt olika hur länge man behöver vara hemma. Enligt kuratorn på SÄS så vill Försäkringskassan att man kommer tillbaka på halvtid efter tre månader.

Gravidförsäkring

Om man har tecknat en gravidförsäkring får man informera sitt försäkringsbolag om vad som har hänt. Vi hade en gravidförsäkring hos Länsförsäkringar och de var väldigt hjälpsamma. De måste ha kontaktat sjukhuset på egen hand eftersom de inte bad oss om några intyg eller liknande. Eller så är det väl så att man inte luras och försöker få ut pengar på ett så sjukt sätt så att de inte bryr sig om att kontrollera. När vi tecknade försäkringen minns jag att jag tyckte att det var väldigt onödigt, tänkte vad ska man till med pengar om något skulle hände? Sambon tänkte mest på att man kan behöva ekonomisk hjälp om barnet skulle ha en sjukdom eller handikapp. Om man skulle behöva stanna på sjukhuset en längre period av någon anledning. Nu i efterhand är jag tacksam att tecknade försäkringen. Begravning och en sten kostar en hel del, det kändes bra att få hjälp med det. Vi betalade ca 5000 kr för Leas begravning och en sten kostar minst ca 10000 kr. Teckna en gravidförsäkring är mitt råd, den som är gratis i alla fall. Förhoppningsvis kommer du aldrig någonsin behöva den. 

Begravning

Man behöver ordna med en begravning inom en månad. Enklast är att kontakta en begravningsbyrå så hjälper de till. De är väldigt hjälpsamma och mjuka i sitt sätt, de vet ju varför man ringer till dem… En enkel begravning med en fin liten vit 50 cm kista, blommor och begravningsbyråns avgifter kostade ca 5000 kr. Jag har nämnt innan att vi valde att ha ceremonin på kapellet på sjukhuset. Vi lyssnade på fin musik som vi hade valt ut. Representanten från begravningsfirman sa några ord och läste en dikt. Jag läste ett brev som jag hade skrivit till Lea. Sedan åkte vi till kyrkogården. Lea åkte med i vår bil, jag ville ha det så. Väl där bar vi in henne på kyrkogården när medan kyrkklockorna ringde. Det var så fint. Att de stora kyrkklockorna ringde för vår lilla ängel! Jag och sambon hjälptes åt att hissa ner kistan och la ner ett foto på oss och nån leksak.

Faderskapsintyg

Om man är sambos så kommer barnet bara registreras på mamman. Vill man även registrera barnet på pappan/partnern så behöver man först kontakta familjerätten i kommunen där man bor i (om man inte redan har gjort det i förväg, en sambo kan godkänna faderskapet även innan barnet är fött). Sedan ska papper skickas till folkbokföringen om jag minns rätt. Sjukhuskuratorn hjälpte oss med det. Var inte riktigt helt med på allt som hände den första tiden efter att vi förlorade Lea så är inte säker var dessa papper skickades. Fråga kuratorn på sjukhuset eller familjerätten i er kommun.

Nallarna vakar över henne

Leave a Comment

Vi har inte valt ut en gravsten till Lea ännu. Vill så gärna att det ska bli jättefint, det är det minsta jag kan göra för henne. Det känns så tungt att ta tag i det, det ska ju inte vara såhär… Det är helt fel på så många olika plan. Hon har ett tillfälligt kors som hon har fått av kyrkan med hennes namn, och sen har hon sina nallar. Nallarna vakar över henne när vi inte är där. När det har regnat blir de dyngsura men de torkar snabbt. Den stora gula som ska föreställa en påskkyckling brukar välta, så den får vi borsta av när vi hälsar på. Hon fick den vid påsk när alla andra fick påskliljor.  

När vi var hos henne och hälsade på sist såg vi att hon hade fått en granne. Innan var det ingen grav på hennes högra sidan. Så nu har hon Brita och Rune hos sig. Fanns massor med blommor runt den nya, Runes, grav. Så syrran berättade att sist hon var där så var det fullt med fjärilar och humlor som flög mellan Runes alla blommor och Britas påskliljor. Finns även andra barngravar i närheten. Bland annat lille Marcus som blev 6 dagar gammal, och Erik och Klara som bara har ett datum. Så kommer det ju att vara för vår Lea också. Flera av barnen har en stående sten i form av en nalle och andra har en liggande med antigen ett hjärta eller nalle på. Vi har nog tänkt ha en liggande sten då det ser ut som att jorden rör sig nerför sluttningen, och flera av de stående gravarna är snéa. Har titta på bilder på gravstenar i glas som ser helt fantastiska ut. Undrar bara om den lokala kyrkan skulle godkänna en sådan grav, den kommer verkligen att sticka ut.

_20160405_095431

Det är rätt tungt varje gång jag ska prata om Lea med någon som jag tidigare inte har pratat med om henne. Det blir så verkligt att hon faktiskt är borta. När jag ser deras reaktioner så slår det mig att hon är borta. Det är inte så att jag glömmer det men eftersom jag tänker på henne hela tiden så känns hon levande för mig. Som en gammal vän som jag inte har träffat på väldigt länge.

På något sätt blir det bättre

Leave a Comment

När Lea dog trodde jag aldrig att jag skulle orka komma upp ur sängen igen, men på något sätt blir det bättre. Det känns som att jag numera kan leva med sorgen, istället för att den ska bryta ner mig. Har svårt att minnas tiden precis efter vi förlorade Lea. Jag minns vissa scener bara. Minns att den psykiska smärtan, ångesten, skuldkänslorna som jag fortfarande känner fast de är inte lika starka nu. Minns den fysiska smärtan, att jag hade svårt att gå och att det gjorde väldigt ont att kissa. Jag skrev väldigt mycket i början när jag i princip bara låg i sängen. Ska läsa det och minnes tillbaka när jag mår lite bättre. 

Dagarna blev längre och det blev vår utan att jag riktigt märkte det. Allt sånt saknade mening när vi förlorade henne. Det var som att falla dag efter dag. Vakna upp på morgonen utan någon anledning att gå upp. Det som har hjälpt mig att kunna börja bearbeta sorgen är kontakten med andra som har förlorat sina barn. Att se att de mår bra numera. Att det går att acceptera att man förlorat sitt barn och att det finns ett liv med mening även efteråt. Det handlar absolut inte om att glömma, det måste jag ändå förtydliga om det skulle vara oklart.

Kontakten med människor som är mer spirituella av sig har också hjälpt. Det hjälper oerhört att tänka att vår lilla flicka lever vidare på något sätt. Jag mediterar dagligen och har kontakt med andra som mediterar. När vi förlorade Lea skrev jag ett inlägg på ett forum och bad om hjälp att förstå varför hon dog. En kvinna skrev till mig att vissa själar bara vill känna på hur det är att ha en kropp, de vill bara doppa tårna så att säga. Hon ansåg att Lea lämnade oss för att hon hade fått ut det hon behövde av jordelivet. Under hela sitt liv upplevde hon bara kärlek, fick aldrig känna sorg eller lida. Det hjälper mig när jag läser detta. Det hjälper att tänka så. Jag blir mer fridfull.

Jag började jobba på halvtid i måndags och det känns rätt okej. Kollegorna är snälla, frågar hur det är, ställer inte krav på mig. Det känns bra. De vill inte riktigt prata om Lea, vissa till och med undviker mig helt och hållet. Det är okej det med, det är svårt för vissa att hantera sorg oavsett om man själv eller någon annan drabbas. Helst skulle jag vilja prata om henne hela tiden, hon är en del av mitt liv nu och jag är oerhört stolt över henne. Hon är det finaste jag någonsin har sett.

Fruktträd från Lidl

Leave a Comment

Det har varit soligt och rätt varmt hos oss den här veckan så jag har varit ute i trädgården och grejat lite. Mår rätt bra av att pilla med växter och rensa ogrä. Det är nog terapi för själen. Tänkte jag skulle planera några klätterväxter och fruktträd från Lidl så småningom. Fyndade några igår, de har ett väldigt bra erbjudanden just nu, fruktträd för endast 50 kr styck. Så jag köpte körsbärsträd, plommonträd och päronträd. De har även äppelträd och persikoträd. Köpte även klätterväxter (för 25 kr styck) och en rosenbåge (100 kr) som de kan klättra i. Känns bra att kunna göra det lite finare i trädgården för några hundralappar. 

_20160421_205227

Vår trädgård behöver mycket kärlek. Huset som vi flyttade in i januari har stått obebott i flera år. Det har endast varit uthyrt under perioder på sommaren. Så ingen har brytt sig om trädgården. Det är fullt med mossa, ogräs och gammalt tort gräs. Tänkte att jag skulle försöka snygga till det lite men det blir lätt mycket pengar. Då är det värt att betala 50 kr per träd så lyckas man kanske med åtminstone ett.

Satte ner träden i krukor, tänkte ha dem inomhus ett tag. Tills de har vuxit till dig lite, fått blad och släppt rötter. Vill även ha dem inne så länge det är minusgrader ute. De ser ju inte så roliga ut än så länge. Ser ut som att jag har stuckit ner pinnar i krukor…

_20160421_205628

Men jag har köpt växter på Lidl tidigare och de har vuxit väldigt fint. Köpte ett fikonträd där för några år sedan som är gigantisk nu. Klätterväxterna har redan blad och fina rötter, så dem gräver jag ner ute i nästa vecka. Då ska det vara frostfritt på nätterna.

Tänkte även gräva ett trädgårdsland och så bland annat lök, morötter och rädisor. Så får jag se vad som växer. Vill även ha kryddor och tomater men de förodlar jag inomhus i små krukor. Ska bli intressant att se om något tar sig.

Läs mer om hur det gick med träden och det andra i inläggen Min trädgård och  Trädgården börjar förvandlas till en djungel.

Återbesök hos barnmorskan

Leave a Comment

Då var det dags för återbesök hos barnmorskan. Sambon följde med mig. Mest för att stötta mig, men jag kan tänka mig det även är bra för honom också att få ett avslut. Att komma tillbaka till platsen där “allt började”.

Jag började gråta redan i trapphuset, tänkte tillbaka på alla de gångerna vi hade varit här och lyssnat på Leas hjärtslag. Tänkte på föräldragruppen. Hoppas att vi inte skulle träffa på någon från föräldragruppen. 

Tog hissen upp till plan 6 och möttes där av vår fina barnmorska. Jag kramade om henne och grät. Vi berättade om vad som hade hänt natten vi åkte in till förlossningen. Hon hade ju redan fått besked om att vi hade förlorat Lea, och hon hade ringt mig för att höra hur det var några veckor efter det. Det enda som hon inte hade hört tidigare var att vi förlorade henne på grund av fetomaternell transfusion.  

Jag hade med mig fotot på Lea och visade henne det. “Vilken tjockis!” sa hon. Tyckte att hon var jättesöt och tackade oss för vi hade tagit med oss fotot. Vi hade ett fint samtal. Hon sa gång på gång till oss att vi är Leas föräldrar fast hon inte är med oss rent fysiskt. Att hon finns i våra hjärtan. Jag berättade att jag gärna pratar om Lea och visar hennes foto, att jag känner mig så stolt över henne. Att hon är den finaste någonsin för mig. Att jag känner att jag svek henne. Min lilla älskling. 

Så mycket kärlek och stöd som vi har fått av barnmorskor och andra inom vården. Vilka underbara människor. Så varma. De är mina hjältar.

Rent fysiskt hade jag läkt fint, och jag hade inte alls spruckit jättemycket som jag beskrev det. Men jag behöver träna upp mitt bäckenbotten. Musklerna är svaga och främre slidväggen hänger lite. Hade redan börjat med knipövningar men får jobba på med det.

Hälsade på på jobbet igår

1 Comment

Var och hälsade på på jobbet igår, första gången sedan vi förlorade Lea. Var väldigt orolig över hur jag skulle hantera mötet med mina gamla kollegor och hur de skulle möta mig, vad de skulle säga. Vet själv hur svårt det är med vad man ska säga till människor som sörjer eller mår dåligt av andra anledningar. Tanken är att jag ska komma tillbaka och börja arbeta lite smått om en dryg vecka, och då tänkte jag att det är lika bra att hälsa på innan. Så är det första svåra mötet avklarat  alla fall.

Jag kom dit med en klump i magen, fick verkligen tvinga mig att gå in. Det var nästan så jag skakade av oro. Möttes av snälla kollegor i trappan och korridoren som kramade mig och sa att det var roligt att se mig igen. Så frågar dem hur det är och då känns det som att jag ska bryta ihop, men jag tittar ner och samlar mig. Säger att det är sådär, att det börjar bli lite bättre. Jag går in till min chef och vi pratar lite om hur jag hur jag mår och hur jag ska jobba framöver. Halvtid till att börja med är tanken. Jag berättar att jag är lättstressad och blir lätt trött. Han säger att jag får ta det i min takt, om jag vaknar på morgonen och inte mår bra så får jag stanna hemma. Känns bra att veta att de är så förstående.

Efter mötet går vi upp till fikarummet och 30 personer tittar på mig. Det är väldigt jobbigt. Jag vinkar till tjejerna som sitter vid bordet längst bort. Tar en kopp kaffe och går runt och hälsar. Jag får många kramar. Alla är väldigt snälla. Vissa vågar fråga om Lea och vad som hände, andra är mer försiktiga. Fikarummet börjar bli tomt och jag går och sätter mig med tjejerna och berättar om Lea, att det blev en flicka med mörkt hår och runda kinder. Vi sitter tillsammans och gråter. Vi pratar om att man inte alls är förberedd på att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Det ska man inte behöva vara säger en av kollegorna. En av tjejerna säger att alla var nedstämda och gick på lågvarv den dagen de fick veta att vi hade förlorat Lea.

Upplever blandade känslor när jag är där, sorg när jag minns tillbaka på den tiden innan jag gick hem. Hur glad och förväntansfull jag var. Hur “normal” jag var jämföres med nu. Samtidigt blir jag så himla glad och tacksam för all stöd jag får. Alla kramar och fina ord.

När jag kommer hem är jag helt slut. Skulle kanske ha nöjt med med att bara prata med chefen och inte gått upp till fikarummet. Sambon blir till och med orolig för mig. Säger att jag flackar med blicken och talar osammanhängande. Undrar vad för intryck de fick av mig på jobbet egentligen.  Nu i efterhand känns det bra att jag besökte dem.  Det var skönt att ha gjort det. Små, små, små steg framåt…

Mer om fetomaternell transfusion

Leave a Comment

Har sökt efter mer information om fetomaternell transfusion och har hittat lite i olika medicinska tidskrifter på nätet. Det som jag är mest intresserad av att få veta är hur vanligt det är, orsaken samt att om man kan upptäcka det på något sätt. Tänkte jag skriver ner lite av det jag har hittat ifall någon mer har drabbats och är intresserad av att läsa. Ni kan hitta länkarna till artiklarna längst ner.

Det står att en liten del av barnets blod, mindre än 2 ml, hittas ofta i mammans blodomlopp. Det är ofarligt och väldigt vanligt, inträffar i 96-98% av graviditeterna. Om barnet förlorar mer än 150 ml eller motsvarande hälften av sitt totala blodvolym kallar man det för massiv FMH (fetomaternal hemorrhage). Översättningen blir massiv fetomaternell blödning. Det är då det kan vara livshotande. Om blödningen sker långsamt, pågår i timmar eller dagar kan mamman märka att barnets rör sig mindre och i vissa fall kan man rädda barnet genom ett akut kejsarsnitt. I andra fall förblöder barnet på bara några minuter.

Faktorer som kan förknippas med fetomaternell transfusion är: slag/våld (trauma – som de säger inom sjukvården) mot buken, bilolyckor, fostervattenprov i tredje trimestern, tumör i moderkakan, vändningsförsök mm. I de flesta fall, 82% enligt en av artiklarna, vet man inte varför det inträffar. Det är inte samma som att säga att det inte finns en orsak. Det kan finnas en orsak men än så länge känner man inte till den. Blödningen inträffar ofta spontant och i slutet av graviditeten. Graviditeten i sig har fram tills dess oftast varit normal och okomplicerad.

Har sett lite olika siffror på hur vanligt det är, allt från 1 på 3000 födda barn till 1 på 15000 födda barn. I en av artiklarna står det att ca 0,04% av alla barn som dör i magen dör av fetomaternell transfusion. I Sverige föds det ca 120 000 barn varje år. Det innebär att ca 18 barn dör varje år av fetomaternell transfusion. Det är väldigt ovanligt med andra ord. Så ovanligt att det inte ska kunna hända.

Finns ett test man kan göra om man misstänker en blödning. Testet heter Kleihauer-Betke och går ut på man tar ett blodprov på mamman och ser hur stor andel av mammans blod består av barnets blodkroppar. Det är inget enkelt och snabbt prov vad jag har förstått, utan man får titta i mikroskop och räkna. Barnets blodkroppar har en annan färg än mammans och syns tydligt när man tittar i mikroskop. Som på bilden nedan, de röda prickarna är barnets blodkroppar och de rosa mammans.

kleihauer-Betke

För den som vill läsa mer:

Fetomaternal Transfusion as a Cause Of Severe Fetal Anemia Causing Early Neonatal Death: A Case Report

Acute and Chronic Fetal Anemia as a Result of Fetomaternal Hemorrhage

Identification of Early Predictors of Fetomaternal Hemorrhage

Fetal-Maternal Hemorrhage and Stillbirth

Många frågor och funderingar

Leave a Comment

Känner mig väldigt trött nästan hela tiden, har så många frågor och funderingar. Ringde tillbaka till dr Karin Pihl på SÄS i veckan och ställde tusen frågor kändes det som. Ville veta mer om fetomaternell transfusion, varför det hade hänt. Cirka tre veckor innan Lea föddes hade jag halkat och ramlat i en stentrappa. Slog i rumpa och nedre rygg. Jag hade ju redan frågat om det kunde ha bidragit till att Lea dog och hon sa att det inte fungerar så, att blödningen i så fall hade inträffat med en gång. Men jag kunde inte släppa det. Tänker hela tiden att Lea kanske hade levt om det inte hade hänt. Om jag hade varit mer rädd om henne och tagit det försiktigt 🙁 Karin sa i alla fall att det hade hänt med en gång om det hade berott på fallet. Att fetomaternell transfusion inte inträffar långt senare. Vi var på Östra efter fallet och även dagen efter och satt där med en CTG på magen och då såg allt bra ut. Hon menar att man hade upptäckt det då om syresättningen hade varit otillräcklig. Någon annan som har förlorat ett barn på grund av fetomaternell transfusion fått veta något annat? Har så svårt att acceptera att man inte vet varför det inträffade.

Det är svårt att beskriva sorgen, vad jag känner. Jag känner mig inte ledsen för att jag inte fick ett barn eller avundsjuk på andra som har fått barn. Vet att jag och sambon klarar oss, vi kommer så småningom ta oss igenom sorgen och kanske blir det ett eller flera syskon till Lea, kanske inte. Det som är tungt är att Lea aldrig fick chansen att leva. Det är det som jag sörjer, det som gör mest ont. Och alla “om”, frågorna om Lea hade levt om jag hade gjort något annorlunda. Får fruktansvärd ångest och skuldkänslor när jag tänker så.

Har mailat med en underbar människa som förlorade sin lilla flicka för några år sedan. Hon har varit ett enormt stöd. Tack snälla. Vi kom in på mer existentiella frågor vid ett tillfälle om skrev om vad vi trodde händer efter döden, bland annat om reinkarnation. Började söka information om detta och hittade väldigt mycket, bland annat den här artikeln där man säger sig ha hittat bevis på att människor återföds:

10 Claims Of Physical Evidence For Reincarnation

Väldigt intressant. Sen läste jag om en kanadensisk psykiatriker som har forskat om reinkarnation, Ian Stevenson heter han, har skrivit böcker om barn som minns sina tidigare liv. Bland annat en bok som heter “Life Before Life: Children’s Memories of Previous Lives”. Ska läsa den tänkte jag.

Jag är inte religiös. Det närmaste jag har kommit en religion är Buddhismen då jag mediterar dagligen efter att ha varit på en tyst meditationsretreat i Thailand för ca 10 sedan. Men det är tankarna om att Lea lever vidare på något sätt som får mig att gå upp på morgonen och fungera någorlunda normalt. Antar att man behöver något sådant i stunder då man sörjer.

Minnen av Lea

Leave a Comment

Det är lätt att fastna i sorgen och skulden. Jag frågar mig om och om igen varför Lea dog och om jag kunde ha gjort något för att förhindra detta. Om jag hade åkt in till förlossningen tidigare, hade vi kunnat rädda henne då? För en liten stund väljer jag att lägga de tankarna åt sidan och istället minnas de dagar hon faktiskt var med oss. Våra minnen av Lea.

Vi blev gravida väldigt snabbt. Jag hade pratat med vänner som hade försökt i flera år innan de blev gravida och vissa hade ännu inte lyckats. En vän skulle till och med börja med IVF. Så jag tänkte att det är lika bra att börja försöka. Men lillan ville gärna bli till! 🙂 Min mens var någon dag försenad, inte något konstigt i sig men vi skulle ha fest den kvällen så jag gjorde ett test på morgonen och det blev två streck! Skräckblandad förtjusning! Berättade för sambon med en gång. Minns att det var så svårt att greppa, att vi skulle ha barn. Han hade hela tiden sagt att det skulle gå fort att bli gravida så en av de första sakerna han sa var “Du skulle ju lyssnat på mig!”.

Jag minns att jag tyckte det var så konstigt att vara gravid i början, det var svårt att greppa att det växte ett litet barn i min mage. När jag gick till vagnen på morgonen så pratade jag högt med barnet “Ja, nu ska vi iväg och jobba lite”. Eller när jag gjorde något annat så kunde jag prata högt om det, förklara vad jag gjorde tex “Nu ska jag iväg och…” eller “Oj, vad jobbigt det där var” när jag hade haft ett tufft möte på jobbet.

Jag minns första gångerna som jag började känna hennes rörelser. Var lite osäker i början om det var mina tarmar eller om det var barnet jag kände. Sen blev det mer och mer uppenbart att det var lilla barnet i min mage som jag kände.

När vi var på rutinultraljudet så fick vi en sån rolig bild där det ser ut som att hon lägger handen i pannan och säger typ “Åh nej, är det där mina föräldrar?” när hon ser oss. Hon sprattlade jättemycket. En annan gång hade vi en praktikantbarnmorska som fick jaga henne med apparaten för att höra hjärtljuden för hon sprattlade så mycket. Hon lyckades inte. Vad vi skrattade. Hon fick hämta en erfaren barnmorska som hittade hjärtat med en gång.

DSC_0095

Bilden med handen i pannan 🙂 

Ibland så sprattlade Lea så jättemycket att magen flög åt sidan, upp och ner. Hon verkligen rullade runt och svängde med armar och ben. Sambon brukade peta lite på henne då och säga typ “Hörru, nu tar du det lugnt” och då sprattlade hon ännu mer! Hon brukade ofta sprattla när han pratade till henne. Och så brukade hon hicka. På nyårsafton hickade hon jättemycket. Vi satt där och kände henne hicka, min syrran som var med oss fick också känna.

Lea brukade alltid sprattla när vi åkte bil. Opeln brummar rätt högt och det tog inte långt tid innan hon började röra på sig när vi var ute och åkte. Under hösten och vintern åkte vi runt mycket och tittade på hus och grejade med annat så hon fick åka mycket bil. Tror hon tyckte om det. Vi åkte bil sista gången på tisdagen den 9e februari, tre dagar innan hon föddes. Vi skulle in och lämna in ett vattenprov och hon sprattlade jättemycket. På vägen hem hade vi en lastbil bakom oss och jag skulle göra en vänstersväng på landsväg så jag var lite orolig och pratade med Lea. Vi hade det väldigt roligt ihop.

Vi saknar dig lilla gumman

Fetomaternell transfusion

5 Comments

Vi var tillbaka på förlossningen för att få veta om de hade sett något i proven de tog i samband med förlossningen. Vi träffade en väldigt bra läkare, Dr Karin Pihl, extremt kunnig och fin människa. Hon sa att många gånger kan de inte hitta orsaken till varför ett barn dör i magen men i mitt fall visade ett av proven tydligt varför Lea dog. De hade hittat Leas blodkroppar i större mängder i mitt blod. Fetomaternell transfusion heter det, innebär att barnet förblöder in i mammans blodomlopp. Jag har ju ingen medicinsk kompetens men som jag förstår det är det vanligtvis en “hinna” i moderkakan där mammans och barnets blodomlopp möts. Näringsämnen transporteras från mammans blod till barnets och avfallsämnen från barnets blod till mammans. De två blodomlopp blandas aldrig. I mitt och Leas fall så uppstod det någon komplikation i moderkakan och hennes blod passerade från henne till mig. Lilla tjejen dog av blodbrist. Lilla vännen, att det skulle bli såhär. Är så ledsen för hennes skull. Att hon inte fick chansen att födas. Hon ska inte ha liditi alla fall, Karin sa att det är som att svimma. Hon svimmade och sen somnade hon in. Det är en liten tröst i alla fall.

Läkaren berättade att ett barn har ca 3 dl blod i slutet av graviditeten och det räcker att de förlorar hälften av det för att det ska gå illa. Hon sa att när det gäller fetomaternell transfusion så går det ofta snabbt och oftast kan ingen utlösande faktor identifieras. Det är tydligen väldigt ovanligt. Jag visste inte ens att det kunde hända. Känns ibland som att man ska behöva ha en barnmorskeutbildning innan man försöker få barn. Det finns i alla fall ingen genetisk orsak och inte någon ökad risk att det skulle hända igen om vi skulle försöka få ett syskon till Lea. Hon hade under sina år som läkare aldrig sett någon drabbas två gånger.

Måste säga att personalen på förlossningen på SÄS är helt fantastiska. Vi har blivit så bra bemötta och fått väldigt mycket kärlek och stöd av dem. Många kramar från oss!