Minnen av Lea
Det är lätt att fastna i sorgen och skulden. Jag frågar mig om och om igen varför Lea dog och om jag kunde ha gjort något för att förhindra detta. Om jag hade åkt in till förlossningen tidigare, hade vi kunnat rädda henne då? För en liten stund väljer jag att lägga de tankarna åt sidan och istället minnas de dagar hon faktiskt var med oss. Våra minnen av Lea.
Vi blev gravida väldigt snabbt. Jag hade pratat med vänner som hade försökt i flera år innan de blev gravida och vissa hade ännu inte lyckats. En vän skulle till och med börja med IVF. Så jag tänkte att det är lika bra att börja försöka. Men lillan ville gärna bli till! 🙂 Min mens var någon dag försenad, inte något konstigt i sig men vi skulle ha fest den kvällen så jag gjorde ett test på morgonen och det blev två streck! Skräckblandad förtjusning! Berättade för sambon med en gång. Minns att det var så svårt att greppa, att vi skulle ha barn. Han hade hela tiden sagt att det skulle gå fort att bli gravida så en av de första sakerna han sa var “Du skulle ju lyssnat på mig!”.
Jag minns att jag tyckte det var så konstigt att vara gravid i början, det var svårt att greppa att det växte ett litet barn i min mage. När jag gick till vagnen på morgonen så pratade jag högt med barnet “Ja, nu ska vi iväg och jobba lite”. Eller när jag gjorde något annat så kunde jag prata högt om det, förklara vad jag gjorde tex “Nu ska jag iväg och…” eller “Oj, vad jobbigt det där var” när jag hade haft ett tufft möte på jobbet.
Jag minns första gångerna som jag började känna hennes rörelser. Var lite osäker i början om det var mina tarmar eller om det var barnet jag kände. Sen blev det mer och mer uppenbart att det var lilla barnet i min mage som jag kände.
När vi var på rutinultraljudet så fick vi en sån rolig bild där det ser ut som att hon lägger handen i pannan och säger typ “Åh nej, är det där mina föräldrar?” när hon ser oss. Hon sprattlade jättemycket. En annan gång hade vi en praktikantbarnmorska som fick jaga henne med apparaten för att höra hjärtljuden för hon sprattlade så mycket. Hon lyckades inte. Vad vi skrattade. Hon fick hämta en erfaren barnmorska som hittade hjärtat med en gång.
Bilden med handen i pannan 🙂
Ibland så sprattlade Lea så jättemycket att magen flög åt sidan, upp och ner. Hon verkligen rullade runt och svängde med armar och ben. Sambon brukade peta lite på henne då och säga typ “Hörru, nu tar du det lugnt” och då sprattlade hon ännu mer! Hon brukade ofta sprattla när han pratade till henne. Och så brukade hon hicka. På nyårsafton hickade hon jättemycket. Vi satt där och kände henne hicka, min syrran som var med oss fick också känna.
Lea brukade alltid sprattla när vi åkte bil. Opeln brummar rätt högt och det tog inte långt tid innan hon började röra på sig när vi var ute och åkte. Under hösten och vintern åkte vi runt mycket och tittade på hus och grejade med annat så hon fick åka mycket bil. Tror hon tyckte om det. Vi åkte bil sista gången på tisdagen den 9e februari, tre dagar innan hon föddes. Vi skulle in och lämna in ett vattenprov och hon sprattlade jättemycket. På vägen hem hade vi en lastbil bakom oss och jag skulle göra en vänstersväng på landsväg så jag var lite orolig och pratade med Lea. Vi hade det väldigt roligt ihop.
Vi saknar dig lilla gumman