Vi har förlorat vår lilla dotter Lea
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, det är svårt att skriva detta. Det otänkbara har hänt. Vi har förlorat vår lilla dotter Lea. Det hände för tre veckor sedan, den 12:e februari 2016. Vi åkte in till förlossningen med värkar men väl framme fick vi veta att hennes lilla hjärta inte längre slog. Barnmorskan som tog emot oss skulle undersöka mig och kopplade på CTG:n, men hon hade svårt att hitta barnets hjärtslag. Hon kallade på en läkare som skulle göra en ultraljudsundersökning. Han tittade på skärmen en stund och sa att vårt lilla barn inte längre levde. Han la en handduk på min mage. Minns inte om läkaren sa något mer eller vad som hände. Det gick inte att ta in den informationen. Det kändes surrealistiskt, sånt händer ju inte. Ofattbart när jag fick veta att jag ska genomgå en förlossning när jag precis fått veta att jag har förlorat mitt lilla barn. Jag var som i en dimma och hade väldigt ont. På något sätt hamnade vi i ett förlossningsrum och jag hade på mig en sjukhusskjorta. Jag fick lustgas.
Själva förlossningen var fruktansvärd. Det var svårt att hitta motivationen, jag ville bara att det skulle vara över. Sambon var vid min sida och stöttade mig, och barnmorskan och undersköterskan var underbara. Lilla tjejen föddes 09:08, fyra timmar efter att vi hade kommit in till förlossningen. Hon föddes i vecka 39+2. Barnmorskan visade oss vårt barn. Vårt lilla kryp som vi hela tiden trodde var en pojke var en liten tjej. Hon var så fin, såg ut som hon sov och skulle börja sprattla med händerna och fossingarna när som helst. Kinderna var runda och det såg ut som hon hade vuxit väldigt bra och fått den näring hon behövde. Vad hade hänt? Det går inte att ta in, att acceptera. Vi hade gått och väntat på vårt lilla barn. Nu var hon borta fast hon såg så frisk och fin ut. Hon låg på mitt bröstkorg och vi klappade på henne. Höll i hennes små händer och fossingar. Hon fick namnet Lea.
Barnmorska mätte och vägde henne, 3390 gram och 51 cm. Hon tog på henne en liten body som vi hade med oss och svepte in henne i en filt. Jag bad sambon ta ett kort på mig när jag håller i henne. Jag ler på det kortet, det är så lustigt att jag gör det men jag tyckte att hon var så himla fin. Så himla söt. Barnmorskan tog hennes hand- och fotavtryck, sambon hjälpte henne med det. Hon klippte även en liten lock av hennes mörka hår och gjorde ett jättefint kort till oss. En fotograf kom och tog ett foto. Vi grät. Hela den dagen var som i en dimma. Kuratorn kom och pratade med oss. Läkaren var där och undersökte Lea, hon såg inget konstigt. Vi ville göra en obduktion sa vi, vi ville veta vad som hade hänt. Varför Lea dog när allt hade sett bra ut under hela graviditeten.
Vi åkte hem på kvällen, jag ville inte vakna upp på sjukhuset. Det var väldigt tungt att lämna Lea och åka hem, kändes som att vi övergav henne. Barnmorska försäkrade mig att hon skulle ta väl hand om henne. Vår fina undersköterska skulle tända ett ljus för oss, för Lea. Jag grät när vi åkte från sjukhuset. Babyskyddet låg i baksätet. Det vi hade varit med var obeskrivligt, så tungt. Jag kände mig så tacksam att jag hade sambon vid min sida.
Tusentals frågor dyker upp. Varför hände detta? Varför dog hon? Jag minns att jag försökte minnas alla detaljerna från dagarna innan förlossningen. Vad hade jag ätit, druckit, annat jag kan ha gjort som kan ha orsakat detta? Om jag hade märkt något tidigare och åkt in på en undersökning, hade vi kunnat rädda henne då? I mitten av mars ska vi åka tillbaka till förlossningen och träffa en läkare. De tog blodprover på mig, på moderkakan och navelsträngen så förhoppningsvis får vi ett svar.