små steg framåt

Var och hälsade på på jobbet igår, första gången sedan vi förlorade Lea. Var väldigt orolig över hur jag skulle hantera mötet med mina gamla kollegor och hur de skulle möta mig, vad de skulle säga. Vet själv hur svårt det är med vad man ska säga till människor som sörjer eller mår dåligt av andra anledningar. Tanken är att jag ska komma tillbaka och börja arbeta lite smått om en dryg vecka, och då tänkte jag att det är lika bra att hälsa på innan. Så är det första svåra mötet avklarat  alla fall.

Jag kom dit med en klump i magen, fick verkligen tvinga mig att gå in. Det var nästan så jag skakade av oro. Möttes av snälla kollegor i trappan och korridoren som kramade mig och sa att det var roligt att se mig igen. Så frågar dem hur det är och då känns det som att jag ska bryta ihop, men jag tittar ner och samlar mig. Säger att det är sådär, att det börjar bli lite bättre. Jag går in till min chef och vi pratar lite om hur jag hur jag mår och hur jag ska jobba framöver. Halvtid till att börja med är tanken. Jag berättar att jag är lättstressad och blir lätt trött. Han säger att jag får ta det i min takt, om jag vaknar på morgonen och inte mår bra så får jag stanna hemma. Känns bra att veta att de är så förstående.

Efter mötet går vi upp till fikarummet och 30 personer tittar på mig. Det är väldigt jobbigt. Jag vinkar till tjejerna som sitter vid bordet längst bort. Tar en kopp kaffe och går runt och hälsar. Jag får många kramar. Alla är väldigt snälla. Vissa vågar fråga om Lea och vad som hände, andra är mer försiktiga. Fikarummet börjar bli tomt och jag går och sätter mig med tjejerna och berättar om Lea, att det blev en flicka med mörkt hår och runda kinder. Vi sitter tillsammans och gråter. Vi pratar om att man inte alls är förberedd på att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Det ska man inte behöva vara säger en av kollegorna. En av tjejerna säger att alla var nedstämda och gick på lågvarv den dagen de fick veta att vi hade förlorat Lea.

Upplever blandade känslor när jag är där, sorg när jag minns tillbaka på den tiden innan jag gick hem. Hur glad och förväntansfull jag var. Hur “normal” jag var jämföres med nu. Samtidigt blir jag så himla glad och tacksam för all stöd jag får. Alla kramar och fina ord.

När jag kommer hem är jag helt slut. Skulle kanske ha nöjt med med att bara prata med chefen och inte gått upp till fikarummet. Sambon blir till och med orolig för mig. Säger att jag flackar med blicken och talar osammanhängande. Undrar vad för intryck de fick av mig på jobbet egentligen.  Nu i efterhand känns det bra att jag besökte dem.  Det var skönt att ha gjort det. Små, små, små steg framåt…