Många frågor och funderingar
Känner mig väldigt trött nästan hela tiden, har så många frågor och funderingar. Ringde tillbaka till dr Karin Pihl på SÄS i veckan och ställde tusen frågor kändes det som. Ville veta mer om fetomaternell transfusion, varför det hade hänt. Cirka tre veckor innan Lea föddes hade jag halkat och ramlat i en stentrappa. Slog i rumpa och nedre rygg. Jag hade ju redan frågat om det kunde ha bidragit till att Lea dog och hon sa att det inte fungerar så, att blödningen i så fall hade inträffat med en gång. Men jag kunde inte släppa det. Tänker hela tiden att Lea kanske hade levt om det inte hade hänt. Om jag hade varit mer rädd om henne och tagit det försiktigt 🙁 Karin sa i alla fall att det hade hänt med en gång om det hade berott på fallet. Att fetomaternell transfusion inte inträffar långt senare. Vi var på Östra efter fallet och även dagen efter och satt där med en CTG på magen och då såg allt bra ut. Hon menar att man hade upptäckt det då om syresättningen hade varit otillräcklig. Någon annan som har förlorat ett barn på grund av fetomaternell transfusion fått veta något annat? Har så svårt att acceptera att man inte vet varför det inträffade.
Det är svårt att beskriva sorgen, vad jag känner. Jag känner mig inte ledsen för att jag inte fick ett barn eller avundsjuk på andra som har fått barn. Vet att jag och sambon klarar oss, vi kommer så småningom ta oss igenom sorgen och kanske blir det ett eller flera syskon till Lea, kanske inte. Det som är tungt är att Lea aldrig fick chansen att leva. Det är det som jag sörjer, det som gör mest ont. Och alla “om”, frågorna om Lea hade levt om jag hade gjort något annorlunda. Får fruktansvärd ångest och skuldkänslor när jag tänker så.
Har mailat med en underbar människa som förlorade sin lilla flicka för några år sedan. Hon har varit ett enormt stöd. Tack snälla. Vi kom in på mer existentiella frågor vid ett tillfälle om skrev om vad vi trodde händer efter döden, bland annat om reinkarnation. Började söka information om detta och hittade väldigt mycket, bland annat den här artikeln där man säger sig ha hittat bevis på att människor återföds:
Väldigt intressant. Sen läste jag om en kanadensisk psykiatriker som har forskat om reinkarnation, Ian Stevenson heter han, har skrivit böcker om barn som minns sina tidigare liv. Bland annat en bok som heter “Life Before Life: Children’s Memories of Previous Lives”. Ska läsa den tänkte jag.
Jag är inte religiös. Det närmaste jag har kommit en religion är Buddhismen då jag mediterar dagligen efter att ha varit på en tyst meditationsretreat i Thailand för ca 10 sedan. Men det är tankarna om att Lea lever vidare på något sätt som får mig att gå upp på morgonen och fungera någorlunda normalt. Antar att man behöver något sådant i stunder då man sörjer.