Att få träffa en psykolog
Jag fick vänta ett tag på att få träffa en psykolog. Det är långa väntetider både på vårdcentralen och inom psykiatrin, och trots att jag var en prioriterad patient tog det nästa två månader innan jag fick en tid. Jag har inte sökt hjälp av psykologer tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Tänkte att det inte kan skada att prata med någon. Jag tog kontakt (det var sambon som ringde åt mig) med den lokala vårdcentralen. Fick träffa en läkare som skrev remiss. Sen var det bara att vänta.
Jag fick träffa en väldigt trevlig och kunnig ung kvinnlig psykolog. Första gången jag träffade henne fick jag berätta allt, berätta vad som hade hänt och vad jag tänker och känner. Jag bara vräkte ur mig allt som jag har gått runt och tänkt på. Äntligen någon som orkar lyssna på mina delvis ologiska resonemang! Vi pratar mycket om skuldkänslorna jag känner. Enligt henne hindrar skuldkänslorna mig i sorgearbetet. Jag kan inte riktigt sörja Lea då jag känner att mina handlingar och icke handlingar bidrog till att hon dog. Jag tänker hela tiden att man kanske hade kunnat rädda henne om vi hade åkt in till förlossningen tidigare. En annan konsekvens av att tänka på detta sättet är att jag har väldigt svårt att fatta beslut. Det kan handla om vardagliga saker som vad man ska välja för pasta. När jag försöker fatta ett beslut blir det helt tomt i huvudet. Jag får panik för att jag inte kan fatta ett beslut vilket resulterar i att jag får ont i magen och blir gråtfärdig. Enligt psykologen beror det på att jag är rädd för konsekvenserna av mina beslut. Rädd för att jag ska fatta fel beslut och att det ska få förödande konsekvenser. Hon säger att jag är traumatiserad.
Enligt henne så måste jag på något sätt acceptera att Lea dog för att komma vidare, att kunna börja bearbeta sorgen. Jag behöver acceptera att jag aldrig säkert kommer att veta om vi hade kunnat rädda henne eller inte. I dagsläget känns det väldigt svårt, näst intill omöjligt.
Imorgon ska jag träffa henne igen. Vi brukar sitta och prata i ca 45min och tiden går väldigt fort. Vi har även pratat om att jag kanske skulle ta kontakt med en präst eller någon annan som jag kan prata om mer ectenciella saker med. Det är nog inte så dumt. Gäller bara att hitta någon som inte blandar in Gud och Jesus alltför mycket.