På något sätt blir det bättre
När Lea dog trodde jag aldrig att jag skulle orka komma upp ur sängen igen, men på något sätt blir det bättre. Det känns som att jag numera kan leva med sorgen, istället för att den ska bryta ner mig. Har svårt att minnas tiden precis efter vi förlorade Lea. Jag minns vissa scener bara. Minns att den psykiska smärtan, ångesten, skuldkänslorna som jag fortfarande känner fast de är inte lika starka nu. Minns den fysiska smärtan, att jag hade svårt att gå och att det gjorde väldigt ont att kissa. Jag skrev väldigt mycket i början när jag i princip bara låg i sängen. Ska läsa det och minnes tillbaka när jag mår lite bättre.
Dagarna blev längre och det blev vår utan att jag riktigt märkte det. Allt sånt saknade mening när vi förlorade henne. Det var som att falla dag efter dag. Vakna upp på morgonen utan någon anledning att gå upp. Det som har hjälpt mig att kunna börja bearbeta sorgen är kontakten med andra som har förlorat sina barn. Att se att de mår bra numera. Att det går att acceptera att man förlorat sitt barn och att det finns ett liv med mening även efteråt. Det handlar absolut inte om att glömma, det måste jag ändå förtydliga om det skulle vara oklart.
Kontakten med människor som är mer spirituella av sig har också hjälpt. Det hjälper oerhört att tänka att vår lilla flicka lever vidare på något sätt. Jag mediterar dagligen och har kontakt med andra som mediterar. När vi förlorade Lea skrev jag ett inlägg på ett forum och bad om hjälp att förstå varför hon dog. En kvinna skrev till mig att vissa själar bara vill känna på hur det är att ha en kropp, de vill bara doppa tårna så att säga. Hon ansåg att Lea lämnade oss för att hon hade fått ut det hon behövde av jordelivet. Under hela sitt liv upplevde hon bara kärlek, fick aldrig känna sorg eller lida. Det hjälper mig när jag läser detta. Det hjälper att tänka så. Jag blir mer fridfull.
Jag började jobba på halvtid i måndags och det känns rätt okej. Kollegorna är snälla, frågar hur det är, ställer inte krav på mig. Det känns bra. De vill inte riktigt prata om Lea, vissa till och med undviker mig helt och hållet. Det är okej det med, det är svårt för vissa att hantera sorg oavsett om man själv eller någon annan drabbas. Helst skulle jag vilja prata om henne hela tiden, hon är en del av mitt liv nu och jag är oerhört stolt över henne. Hon är det finaste jag någonsin har sett.