Acceptans
Under samtalen med min psykolog pratar vi mycket om acceptans. Hon säger gång på gång att jag behöver acceptera att vi har förlorat Lea. Att jag behöver ta hand om de känslor också, inte bara de känslor som är knutna till skuld. Hon säger rätt ofta orden “Lea har dött” eller “Ni har förlorat Lea”. Vet inte varför hon säger så, inte så att jag har glömt det. Det känns som att hon gör det för att se hur jag ska reagera.
Jag är medveten om att jag inte riktigt kan sörja Lea då jag känner skuld. Min sambo säger ibland att han ibland tänker på att vi kunde ha haft en bebis nu, och då blir han ledsen. Jag börjar lite långsamt känna så och tänker att det är ett gott tecken. Mina tankar kretsar inte bara runt skuld längre.
Jag läste nyligen en definition av acceptans. Det stod “Acceptans behöver inte betyda att man tycker att något är bra eller rätt, det betyder bara att acceptera verkligheten som den är.” och “Tankar om att det borde vara på ett annat sätt gör det svårare för dig”. Det var som jag först då på riktigt tog till mig ordet. Jag tycker ju inte att det är rätt att vi förlorade vår Lea, eller att andra förlorar sina barn. Nästa steg, att acceptera verkligheten som den är och inte försöka tänka på hur det borde vara är betydligt svårare.
En sak som jag har märkt är att människor tycks vilja trösta mig när jag ibland talar om mina skuldkänslor. De vill ta bort ansvaret från mig. Det är väldigt fint av dem, men när de tröstar mig känns det som att jag säger det för att få stöd. Det är inte tanken. Om jag fick välja skulle jag hellre vilja att de bemötte det jag sa. Att de svarade “Det måste vara jobbigt att gå runt med dem tankarna” eller liknande. Det är just det att de avfärdar den tanken utan någon reflektion.
Nu ska jag sova… Kommer inte kunna komma upp imorgon när klockan ringer 5:30 😴😞