Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *