Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen ?

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.

Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.

Känner mig ledsen till och från

Har varit nedstämd den sista tiden. Ledsen till och från. Det kommer och går, men jag försöker hålla igång träningen för att förebygga en ev depression.

Min kollega som gick hem vid jul fick barn i förra veckan. Skickade bilder på den lille och skrev att han var det finaste hon någonsin hade sett. Att hon aldrig hade förväntat sig att hon skulle bli så betagen av den lille. Blev så glad och berörd av hennes ord och hennes kärlek. Blev även ledsen för att vi inte fick uppleva det med Lea. För mig var hon jättesöt, och det finaste jag hade sett.

Jag skulle beskriva sorgen numera som något som plötsligt dyker upp i tanken, att jag plötsligt inser något, ser saker ut en annan synvinkel än vad jag brukar och då blir jag väldigt ledsen. Det kan vara att jag ser på mig själv utifrån och allt jag har varit med om, och jag blir ledsen för min egen skull och känner medkänsla för mig själv. Det kan vara att jag blir medveten om mina beteendemönster, och händelser och förhållande under min uppväxt som har format mig. Då kan jag tänka att om dessa förhållanden hade varit annorlunda så hade även jag varit en annan person, och då hade jag förmodligen handlat på ett annat sätt. Det kan jag bli både ledsen och arg för. Arg för att jag inte fick den stöttning jag behövde för att utvecklas till en säker person som vågar prioritera sig själv. En sak som jag har blivit medveten om är att jag är väldigt dålig på att ta hand om mig själv. Att prioritera mina behov och mitt välbefinnande. Det kan jag också bli väldigt ledsen över. Om jag inte tar hand om mig, vem ska göra det då? Det jobbar jag på, ska bli bättre på det.

Nyårstankar

2016 börjar lida mot sitt slut slut och jag tänkte avrunda året med några nyårstankar.

Om jag ska summera 2016 så har det varit ett riktigt skitår. Det har varit det absolut sämsta året i mitt liv. Jag minns vid förra nyår då jag sa till sambon att en del tråkigt hade hänt de senaste åren och att jag hoppas att 2016 skulle bli ett riktigt bra år. Jag syftade på att både min morfar och farfar hade dött, en vän hade tagit sitt liv och min far hade varit allvarligt sjuk. Inte visste jag att det värsta väntade. Den 12 februari fick vi veta att vår dotter Lea hade dött i min mage. Sorgen hade inga gränser. Inte skulden heller. Jämfört med precis efter hon dog så mår jag bättre nu, men det kommer nog aldrig bli riktigt bra. Det var något i mig som gick sönder när Lea dog.

Läste på Familjeliv för ett tag sen, en annan mamma som förlorat sitt barn som skrev “Att förlora sitt barn är som att få en diamant i hjärtat med vassa och skarpa kanter. Den är ständigt är i rörelse, den gör ont och river sönder hjärtat. Med tiden så kommer kanterna att bli runda och inte längre göra lika ont. Då har man fått den dyrbaraste skatt i hjärtat.” Brukar gå in på Familjeliv då och då och läsa inläggen i Änglarummet och gråta lite.

Även om 2016 har varit ett skitår har det ändå hänt en del trevligt. Till exempel så har vi skaffade Nisse, vår norska skogskatt. Vi trivs rätt bra i vårt hus och livet på landet. Jag har börjat utvecklat min andliga sida och lärt mig mycket nytt. Har fått ett nytt utvecklande jobb som jag trivs bra med.

2017 ska bli ett år med fokus på min egna utveckling. Jag ska fortsätta att stå upp för mig själv och ta hand om mig. Jag ska även fortsätta att meditera, yoga och bli mer andlig. Jag ska fortsätta att släppa taget om rädsla och oro. Ska lita på min intuition.

Ett ledsamt inlägg som avslutning på ett ledsamt år. Jag önskar er alla ett underbart 2017. Låt det bli året då ni blir dem ni vill vara.

Här är ett livsmotto för 2017. Gott nytt år! ???

Tackade av en kollega som ska få barn

Idag tackade vi av en kollega som ska få barn i januari. Jag sydde ett babynest till henne och några hade bakat och hade fika med sig. Så ser babynestet ut.

Jag tyckte att det var ett fint tyg med nallar när jag såg det affären, tittade inte så noga. Så, när jag hade tvättat tyget och skulle hänga upp det såg jag att nallarna hade namn, och en hette Lea. Ska köpa en bit av det tyget och rama in Lea-nallen tänker jag.

Kände igen mig i en del av det som min gravida kollegan sa. Hon sa att det kändes overkligt att hon har ett barn i magen, och att hon känner oro inför hur det ska gå. Har många gånger tänkt om det var något fel på mitt sätt att tänka. Att den här bristande verklighetsuppfattningen bidrog till att jag inte förstod att något var fel. Eller kanske snarare rädslan för att göra något fel när Lea väl var född. Tänker på att jag var alltför fokuserad på framtiden, att jag inte riktigt var i nuet och tänkte inte på farorna som kunde uppstå under själva graviditeten. Det är så otroligt naivt att säga det här, men jag förstod inte riktigt att barnet kunde dö så sent i graviditeten när allt hade sett bra ut hela tiden.

Blir inte mycket till julfirande det här året. Vi har köpt julklappar till varandra men det blir ingen julgran eller annan pynt. Tänkte jag istället skulle ta det lugnt, läsa, fixa lite här hemma. En sak som jag tycker om med den här tiden på året är alla mysiga julfilmer. Ska se om jag kan hitta någon och streama. Vi har nämligen inga tv-kanaler här ute på landet.

Vill passa på och önska er alla en god jul. Ta hand om varandra och njut av de lediga dagarna om ni har några. Många kramar ???

Tända ljus på Alla helgons dag

Vi var på kyrkogården tidigare idag och tände ett ljus för Lea. Det var vackert på kyrkogården, många ljus som redan var tända. Kan tänka mig att det kommer bli ännu vackrare när mörkret faller. Så fint att vi har denna högtid, Alla helgons dag. Det ger oss ett tillfälle att minnas och tänka på dem som inte längre är med oss. Ger oss även ett tillfälle att reflektera över vår egen dödlighet, och om livet och döden. Vad som kommer sen.

Fonus har haft en väldigt fin reklam på Instagram. De visar en familj som tänder ett ljus vid någons grav och så står det  “När tar en människa slut?“. Därefter kommer det ännu mer text “… Det är en dag då vi tillsammans minns de människor som har lämnat det här livet. Men som ändå finns kvar. För att minnas är på ett sätt att trotsa döden. Genom att tänka på de människor som är borta, håller vi dem levande.” Det är väldigt fint.

Imorgon, på Alla Själars Dag, ska den lokala kyrkan ha en minnesstund för dem som har gått bort sedan förra Allhelgonahelgen. Det blir ljuständning och uppläsning av namn på dem som har gått bort under det senaste året. Det kommer vara mycket musik och sång står det i inbjudan. Vi tänkte att vi skulle gå. Det kanske finns en plats för den som är andlig men icke religiös i kyrkan?