Inget sker av en slump, bitarna faller på plats

Som jag skrev i förra inlägget har jag genom livet märkt att mycket av det som kan kännas som slump i stunden gör att livet tar en vändning. Som när jag fick tips om meditationsretreaten av en arbetskollega. Sen, när man ser tillbaka inser man att det som hände just då “av en slump” var oerhört viktigt för ens framtida utveckling och har tagit en där man är idag. Det var en mening med den händelsen. Inget sker av en slump, bitarna faller på plats.

Jag har nämnt det tidigare men det är två fantastiska böcker som jag har läst sen jag förlorade Lea som har hjälpt mig att hantera sorgen. Den ena boken är Själarnas resa – Fallstudier av livet mellan liven av Michael Newton och den andra Med änglarnas hjälp av Doreen Virtue. Båda böckerna har mycket gemensamt men de beskriver liv och återfödelse på sitt sätt.

I boken Själarnas resa får människor under regressionsterapi se tillbaka på tiden mellan deras liv på jorden. De får minnas tiden i andevärlden där de gör upp planer för sitt kommande liv. Det kan vara händelser, personer vi möter eller så bestämmer vi att under vårat liv ska vi få vissa tecken som ska få oss att “minnas” syftet med just detta liv vi lever. Det kan vara att vi får höra något eller föremål och annat vi stöter på. Just det att komma i kontakt med vissa personer under en kortare period, som antingen hjälper en att ta en annan väg eller bekräftar att man är på rätt väg har jag upplevt ett flertal gånger.

Doreen skriver om hennes kontakt och upplevelser med änglar. Hur de försöker guida och hjälpa oss genom att upprepa sina budskap. Kan vara ett du helt plötsligt vid flera tillfällen hör någon prata om något specifikt. Eller att du går runt och funderar på något och råkar läsa eller höra information​ som hjälper dig framåt. Kan kännas som en slump i stunden.

När jag kom tillbaka från min sjukskrivning efter att ha förlorat Lea hade en kär kollega slutet och en ny tjej hade tagit över hennes tjänst. Hon var öppen och glad och vi kom igång och tränade tillsammans. Rätt tidigt började vi prata om andlighet och våra erfarenheter. Hon hade läst mycket av Doreen Virtue och haft kontakt med Branka Okeijn. Hon var öppen med mig om att hon trodde på att livet hade mer att erbjuda än det vi upplever med våra sinnen. Hon hjälpte mig, som har en väldigt ateistisk bakgrund, att våga fortsätta utforska en annan värld så att säga. Jag kände mig inte konstig med mina tankar i hennes sällskap och det gav mig styrka.

Den stora frågan i mitt liv är om Leas död var något som var planerat för att jag och/eller någon annan skulle lära mig/sig något. Ni som läser detta, vad har ni för erfarenheter? Kan ni minnas tillbaka och se att ni fick hjälp eller blev guidade?

Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen 💜

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.

Leas årsdag närmar sig

Leas årsdag närmar sig och det känns riktigt tungt. Har känt mig hängig och ögonen tåras upp vid minsta lilla. På söndag skulle hon ha fyllt ett år. Vet inte alls hur jag ska uppmärksamma dagen. Åka till hennes grav och tända ett ljus är givet men det känns för enkelt. För lite. Vet inte riktigt vad jag tänker mig att jag vill göra. Vill fira henne, sörja henne och minnas henne. Har någon som läser det här varit med om något liknande? Hur gör ni? Förstår att alla har sitt sätt som funkar för dem, men kanske öppnas ögonen för nya möjligheter, att så kan man också göra.

Det är svårt att tro att det nästan har gått ett år sedan vi förlorade henne. Känns inte som så länge sedan. Jag skrev mycket då, veckorna och månaderna efter förlossningen men jag har inte läst det jag har skrivit sedan dess. Det är nog för färskt fortfarande. Samtidigt märker jag att detaljerna har försvunnit, tiden från sjukhuset och veckorna efter känns kaotiska och dimmiga. Läste någonstans att det är en självbevarelsedrift. För att orka leva vidare minns vi inte det mest smärtsamma utan bara det runt omkring. Själva kärnan, de smärtsammaste tankarna och känslorna försvinner med tiden.

Det är tungt just nu och tanken är väl bara att ta mig igenom veckan. Gå till jobbet, gå och träna, läsa nyheter. Det vanliga. Komma på något bra att göra på söndag. Hoppas det blir soligt, livet känns alltid mer fridfullt och glädjefyllt när solen skiner.

Känner mig ledsen till och från

Har varit nedstämd den sista tiden. Ledsen till och från. Det kommer och går, men jag försöker hålla igång träningen för att förebygga en ev depression.

Min kollega som gick hem vid jul fick barn i förra veckan. Skickade bilder på den lille och skrev att han var det finaste hon någonsin hade sett. Att hon aldrig hade förväntat sig att hon skulle bli så betagen av den lille. Blev så glad och berörd av hennes ord och hennes kärlek. Blev även ledsen för att vi inte fick uppleva det med Lea. För mig var hon jättesöt, och det finaste jag hade sett.

Jag skulle beskriva sorgen numera som något som plötsligt dyker upp i tanken, att jag plötsligt inser något, ser saker ut en annan synvinkel än vad jag brukar och då blir jag väldigt ledsen. Det kan vara att jag ser på mig själv utifrån och allt jag har varit med om, och jag blir ledsen för min egen skull och känner medkänsla för mig själv. Det kan vara att jag blir medveten om mina beteendemönster, och händelser och förhållande under min uppväxt som har format mig. Då kan jag tänka att om dessa förhållanden hade varit annorlunda så hade även jag varit en annan person, och då hade jag förmodligen handlat på ett annat sätt. Det kan jag bli både ledsen och arg för. Arg för att jag inte fick den stöttning jag behövde för att utvecklas till en säker person som vågar prioritera sig själv. En sak som jag har blivit medveten om är att jag är väldigt dålig på att ta hand om mig själv. Att prioritera mina behov och mitt välbefinnande. Det kan jag också bli väldigt ledsen över. Om jag inte tar hand om mig, vem ska göra det då? Det jobbar jag på, ska bli bättre på det.

Nyårstankar

2016 börjar lida mot sitt slut slut och jag tänkte avrunda året med några nyårstankar.

Om jag ska summera 2016 så har det varit ett riktigt skitår. Det har varit det absolut sämsta året i mitt liv. Jag minns vid förra nyår då jag sa till sambon att en del tråkigt hade hänt de senaste åren och att jag hoppas att 2016 skulle bli ett riktigt bra år. Jag syftade på att både min morfar och farfar hade dött, en vän hade tagit sitt liv och min far hade varit allvarligt sjuk. Inte visste jag att det värsta väntade. Den 12 februari fick vi veta att vår dotter Lea hade dött i min mage. Sorgen hade inga gränser. Inte skulden heller. Jämfört med precis efter hon dog så mår jag bättre nu, men det kommer nog aldrig bli riktigt bra. Det var något i mig som gick sönder när Lea dog.

Läste på Familjeliv för ett tag sen, en annan mamma som förlorat sitt barn som skrev “Att förlora sitt barn är som att få en diamant i hjärtat med vassa och skarpa kanter. Den är ständigt är i rörelse, den gör ont och river sönder hjärtat. Med tiden så kommer kanterna att bli runda och inte längre göra lika ont. Då har man fått den dyrbaraste skatt i hjärtat.” Brukar gå in på Familjeliv då och då och läsa inläggen i Änglarummet och gråta lite.

Även om 2016 har varit ett skitår har det ändå hänt en del trevligt. Till exempel så har vi skaffade Nisse, vår norska skogskatt. Vi trivs rätt bra i vårt hus och livet på landet. Jag har börjat utvecklat min andliga sida och lärt mig mycket nytt. Har fått ett nytt utvecklande jobb som jag trivs bra med.

2017 ska bli ett år med fokus på min egna utveckling. Jag ska fortsätta att stå upp för mig själv och ta hand om mig. Jag ska även fortsätta att meditera, yoga och bli mer andlig. Jag ska fortsätta att släppa taget om rädsla och oro. Ska lita på min intuition.

Ett ledsamt inlägg som avslutning på ett ledsamt år. Jag önskar er alla ett underbart 2017. Låt det bli året då ni blir dem ni vill vara.

Här är ett livsmotto för 2017. Gott nytt år! 💙💚💛