Mötet med vår lilla flicka känns inte så avlägset längre

Efter tillväxtkontrollen i slutet av förra veckan, och en tid den 29e juni för undersökning inför en igångsattning släppte något inom mig. Mötet med vår lilla flicka känns inte så avlägset längre. Jag räknar ner veckor och dagar. Jag har fått ny energi och glädje. Jag pysslar om i det som ska bli hennes rum. Inte för att hon kommer sova där på ett bra tag men vi ska ha skötbordet och alla hennes kläder där. Jag har tvättat, sytt gardiner och ska åka till Ikea i veckan och köpa en matta, sovpåse, frottéhandduk och madrasskydd. Något som vi bör tänka på att ha hemma?

Imorgon ska jag på rutinkontroll hos min barnmorska på MVC. Vi ska mäta magen lyssna. Misstänker att vi även kommer prata förlossning. Jag har inte så mycket att säga där förutom att jag inte vill ta några risker, att jag vill ha ett akut kejsarsnitt om det finns det minst tvivel på att lilla flickan inte mår bra. Och att jag vill ha lokalbefolkning om jag riskerar att spricka igen. Det gjorde så fruktansvärt ont när jag sprack med Lea. Det vill jag inte gå igenom igen.

Jag är i min egna bubbla på helgerna, blir en väldig kontrast när jag ska till jobbet och göra annat. Motivationen sjunker sakta, tur att det är semester snart så att kollegorna och trappar ner lite långsamt. Tänker att jag jobbar till midsommar, ev en eller två dagar i veckan efter midsommar. Kan inte riktigt med att sitta hemma på landet och vara orolig. Känns tryggare att vara i Göteborg nära Östra sjukhuset om jag skulle märka att hon rör sig mindre.

Inte långt kvar nu ❤️

Vecka 33, fyra veckor kvar…

Då var det 33 fullgångna veckor. Idag är det vecka 33 + 0, förhoppningsvis fyra veckor kvar till förlossningen. Det är inte lätt att hantera oron, blir panikslagen när jag inte känner henne på ett tag. Eller när jag försöker få respons från henne men det är helt stilla. Igår kväll tog det tid innan jag till slut fick någon respons. Var nog tre minuter från att åka in till antenatalen. Sov dåligt hela natten, vaknade till och från och kunde inte somna om innan jag kände henne. Imorse när det fortfarande var mer stillsamt än vanligt åkte jag in.

Fick sitta med CTG och fick även träffa läkare för ett snabbt ultraljud. Allt såg fint ut sa han. Känner mig lite besvärlig när jag åker in i onödan men det kan jag ju inte veta innan jag kommer dit. Personalen på Antenatalenheten är väldigt lugna och tillmötesgående, fick inte känslan att jag inte var välkommen. Läkarna jag träffade sa till och med att jag var välkommen tillbaka om jag blev orolig igen. Så underbart att bli bemött så fint ❤️

Mitt lilla kryp vänder och vrider på sig fortfarande. I måndags låg hon med huvudet nere och idag låg hon på tvären med armarna och fossingarna ner mot livmodertappen. Kan ju vara det som gör att jag vissa dagar inte känner henne men jag vågar inte ta några risker. Det måste gå bra den här gången, när det har gått så bra hittills. Jag ska gå runt med min lilla dotter i en bärsjal i sommar. Hon ska få träffa mig och sin pappa, pissen och all vår släkt och vänner. Allt kommer att gå bra och det kom bli en fantastisk sommar. Den bästa någonsin 😊🌼🐞☀

Inget sker av en slump, bitarna faller på plats

Som jag skrev i förra inlägget har jag genom livet märkt att mycket av det som kan kännas som slump i stunden gör att livet tar en vändning. Som när jag fick tips om meditationsretreaten av en arbetskollega. Sen, när man ser tillbaka inser man att det som hände just då “av en slump” var oerhört viktigt för ens framtida utveckling och har tagit en där man är idag. Det var en mening med den händelsen. Inget sker av en slump, bitarna faller på plats.

Jag har nämnt det tidigare men det är två fantastiska böcker som jag har läst sen jag förlorade Lea som har hjälpt mig att hantera sorgen. Den ena boken är Själarnas resa – Fallstudier av livet mellan liven av Michael Newton och den andra Med änglarnas hjälp av Doreen Virtue. Båda böckerna har mycket gemensamt men de beskriver liv och återfödelse på sitt sätt.

I boken Själarnas resa får människor under regressionsterapi se tillbaka på tiden mellan deras liv på jorden. De får minnas tiden i andevärlden där de gör upp planer för sitt kommande liv. Det kan vara händelser, personer vi möter eller så bestämmer vi att under vårat liv ska vi få vissa tecken som ska få oss att “minnas” syftet med just detta liv vi lever. Det kan vara att vi får höra något eller föremål och annat vi stöter på. Just det att komma i kontakt med vissa personer under en kortare period, som antingen hjälper en att ta en annan väg eller bekräftar att man är på rätt väg har jag upplevt ett flertal gånger.

Doreen skriver om hennes kontakt och upplevelser med änglar. Hur de försöker guida och hjälpa oss genom att upprepa sina budskap. Kan vara ett du helt plötsligt vid flera tillfällen hör någon prata om något specifikt. Eller att du går runt och funderar på något och råkar läsa eller höra information​ som hjälper dig framåt. Kan kännas som en slump i stunden.

När jag kom tillbaka från min sjukskrivning efter att ha förlorat Lea hade en kär kollega slutet och en ny tjej hade tagit över hennes tjänst. Hon var öppen och glad och vi kom igång och tränade tillsammans. Rätt tidigt började vi prata om andlighet och våra erfarenheter. Hon hade läst mycket av Doreen Virtue och haft kontakt med Branka Okeijn. Hon var öppen med mig om att hon trodde på att livet hade mer att erbjuda än det vi upplever med våra sinnen. Hon hjälpte mig, som har en väldigt ateistisk bakgrund, att våga fortsätta utforska en annan värld så att säga. Jag kände mig inte konstig med mina tankar i hennes sällskap och det gav mig styrka.

Den stora frågan i mitt liv är om Leas död var något som var planerat för att jag och/eller någon annan skulle lära mig/sig något. Ni som läser detta, vad har ni för erfarenheter? Kan ni minnas tillbaka och se att ni fick hjälp eller blev guidade?

Leas årsdag

Leas årsdag idag. Idag hade hon fyllt ett år, vi hade firat henne och hon hade fått säkert en massa presenter. Svårt att tänka mig in i det, känns surrealistiskt.

Visste inte riktigt hur jag skulle uppmärksamma dagen. Behöver ju inte årsdagen för att minnas henne, tänker ju på henne dagligen ändå. Vi tittade på de bilder vi hade på henne, på hennes hand och fotavtryck. Tittade även på foto från begravningen. Både jag och sambon tyckte att hon såg så olik ut där jämfört med bilderna från förlossningen. Det var nästan som att det kunde ha varit ett annat barn. Hittade även certifikat på att min syster hade planerat träd i hennes henne. Eller krypet som vi kallade henne när hon var i magen och vi trodde att det var en pojke. Ska rama in certifikaten, och fler foton på henne. På eftermiddagen åktes vi till kyrkogården och tände ljus vid hennes grav. Sambon höll ett litet tal där han sa mycket fint.

Det var en fin dag. Känner mig helt slut. Har gråtit och gråtit. Här känt oro inför denna dagen, och har varit väldigt ledsen. Mycket som kommer tillbaka. I fredags var jag väldigt ledsen när jag satt på jobbet, höll på att börja gråta flera gånger. Så är det, det är väl som det är. Går inte att inte vara ledsen 💜

Känner att det var länge sedan jag pratade om Lea och även det gör mig ledsen. Denna oförmåga och brist på mod jag har, där jag inte vet hur och inte riktigt vågar prata om henne så mycket som jag skulle vilja. Tänker att jag behöver träffa andra som har förlorat sitt barn. Att det skulle hjälpa mig. Spädbarnsfonden har möten en gång i månaden, ska gå på nästa möte tänker jag. Ska även försöka få med sambon.