Idag hade vår Lea varit en månad

Idag hade vår Lea varit en månad. Lilla vännen, blir så ledsen när jag tänker på att hon aldrig fick en chans. Vi har ramat in ett foto på henne och ställt det på byrån i vardagsrummet. Där går vi förbi när vi går mellan vardagsrum och kök, och tittar på henne. Vi pratar om Lea, säger hennes namn. Vi besöker hennes grav. Sambon säger att jag pratar hemlisar med henne när jag kom dit innan honom igår. Hon är en del av vår familj.

Våra familjer och vänner delar sorgen med oss. De har väntat på henne tillsammans med oss och de sörjer med oss. De skickar blommor, kommer med mat och skriver att de tänker på oss. Alla har vi svårt att förstå hur det kunde bli så. Man förbereder sig på allt möjligt men att man kan förlora sitt barn så sent i graviditeten tänkte jag inte ens.

Ibland känns det som att jag börjar få lite fast mark under fötterna, men då ser jag eller hör något och allt rasar samman igen. Det är svårt att höra barn gråta och att se blöjor på hyllan i matbutiken. I veckan ringde ett försäkringsbolag och skulle sälja en barnförsäkring. Kvinnan i luren säger något i stil med att ni fick ju barn i februari och det känns som en käftsmäll. Jag får hjärnsläpp och säger till henne att jag inte vill prata om detta. Det är så svårt varje gång jag blir påmind om hur det kunde ha varit om Lea fortfarande levde.

Nästa vecka ska vi träffa läkaren och förhoppningsvis få veta varför Lea dog. Många som har förlorat sina barn i magen får aldrig veta vad som hände. Vissa kanske inte vill veta. Jag vill gärna veta för att kunna förstå och kanske så småningom acceptera att vi förlorade Lea.