– Har du barn? frågar rekryteraren.
Jag har precis träffat henne, vi har kallpratat i några minuter. Hon vill nog bara lära känna mig lite. Jag vet inte om det här kommer att leda till något och om jag någonsin kommer träffa henne igen. Känner inte riktigt för att berätta hela min livs historia för henne så jag svarar.
– Barn? andas ut.
– Nej, det har jag inte.
Det känns fel. Jag är helt oförberedd och vet inte vad annars jag ska ska säga. Vill inte ha några följdfrågor och i värsta fall börja gråta mitt i intervjun. Sambon har också fått den frågan när han sökte jobb och det har känts lika fel för honom att säga nej. Det är det “enkla” svaret vi ger. När vi inte vill gå in på detaljer. Ska på fler intervjuer framöver så jag har funderat en del på vad jag ska svara om jag får frågan om jag har barn. Har kommit fram till att ett första svar får vara nej i alla fall. Så får jag berätta mer längre fram ifall mötet skulle leda till en anställning.
För några veckor sedan fyllde en av mina vänner 30 och vi var några tjejer som gick ut och åt. De var flera där som jag inte hade träffat tidigare. De som hade barn pratade om sina barn och två höggravida var med i sällskapet. I sådana sammanhang blir jag också säker på vad jag ska svara om någon frågan mig om jag har barn. Det blir ju lätt sorglig stämning. Dessutom kan det skapa oro hos de två höggravida tjejerna. Misstänker att de som var med kände till min historia för ingen frågade mig. Annars, hade jag i ett sådant sammanhang, bland vänner, fått frågan hade jag berättat om Lea och att vi förlorade henne. ?