Då var det dags för återbesök hos barnmorskan. Sambon följde med mig. Mest för att stötta mig, men jag kan tänka mig det även är bra för honom också att få ett avslut. Att komma tillbaka till platsen där “allt började”.
Jag började gråta redan i trapphuset, tänkte tillbaka på alla de gångerna vi hade varit här och lyssnat på Leas hjärtslag. Tänkte på föräldragruppen. Hoppas att vi inte skulle träffa på någon från föräldragruppen.
Tog hissen upp till plan 6 och möttes där av vår fina barnmorska. Jag kramade om henne och grät. Vi berättade om vad som hade hänt natten vi åkte in till förlossningen. Hon hade ju redan fått besked om att vi hade förlorat Lea, och hon hade ringt mig för att höra hur det var några veckor efter det. Det enda som hon inte hade hört tidigare var att vi förlorade henne på grund av fetomaternell transfusion.
Jag hade med mig fotot på Lea och visade henne det. “Vilken tjockis!” sa hon. Tyckte att hon var jättesöt och tackade oss för vi hade tagit med oss fotot. Vi hade ett fint samtal. Hon sa gång på gång till oss att vi är Leas föräldrar fast hon inte är med oss rent fysiskt. Att hon finns i våra hjärtan. Jag berättade att jag gärna pratar om Lea och visar hennes foto, att jag känner mig så stolt över henne. Att hon är den finaste någonsin för mig. Att jag känner att jag svek henne. Min lilla älskling.
Så mycket kärlek och stöd som vi har fått av barnmorskor och andra inom vården. Vilka underbara människor. Så varma. De är mina hjältar.
Rent fysiskt hade jag läkt fint, och jag hade inte alls spruckit jättemycket som jag beskrev det. Men jag behöver träna upp mitt bäckenbotten. Musklerna är svaga och främre slidväggen hänger lite. Hade redan börjat med knipövningar men får jobba på med det.